Startsida Aktuellt/Blogg TV-serier Radioserier Medverkande Spelningar Städer och hotell 
Musik Texter/ackord Böcker/nothäften Historik Kontakta oss Ola Ström Per Dunsö

Arkiverade poster januari, 2007

Den riktige Olah-Bela från Ungern

onsdag, 31 januari 2007, 1:13

I går damp det ner ett märkligt mail från Rickard Paradi i Skövde. Ungefär så här stod det: ”Min far är från Ungern. Första tiden i Sverige hette vi Olah i efternamn, och när min far presenterade sig var det på samma sätt som i Ungern med efternamnet först och sen förnamnet. Min far heter Bela vilket då blir Olah Bela. Han är dock violinist och inte sekreterare. Ett lite komiskt sammanträffande.”

Sjävklart förstod jag att Rickard skojade. Men så kollade jag upp det hela och då visade det sig att det är alldeles sant. Det är ju inte klokt egentligen. Och att ingen påpekat det tidigare, alltså det faktum att man faktiskt i Ungern kan heta så, Ulla-Bella, även om det nu inte stavas så.

Tack Rickard för denna fantastiska upplysning. Är det någon annan som har en liknande historia på lager så vill vi gärna ta del av den.

Är du intresserad av hur jag ser ut i verkligheten, kan du komma till Aurahallen i Malmö i helgen. Nu tror jag inte att någon är det, men du kanske vill komma dit i alla fall. Där avgörs nämligen SM i badminton. Finalerna går på måndag.

Utomhus-SM i badminton 1950. Jag förlorade redan i första omgången men fick hederspris för sexigaste byxor.

Även Jonathan (son) spelar. Inte i stora SM dock. Men samtidigt spelas lag-SM för Jonathans ålder, U15, och Aura – där han spelar förstasingeln – är favoriter eftersom de vann förra året.
Jag gör gärna reklam för badminton eftersom jag tycker sporten får på tok för lite uppmärksamhet i våra medier. Och eftersom jag själv spelat.

Kom gärna och heja på Jonathan. Så kan du ju heja på mig samtidigt.

Ola

Jonathan friidrottar också. Här tillsammans med Stefan Holm och Kajsa Bergqvist.

Ny tävling. Gissa vilket instrument vi spelar på?

tisdag, 30 januari 2007, 0:00

Eftersom vi inte fick så många rätta svar förra veckan, tar vi nu en något lättare fråga. Och den här gången är det åter på temat ”Gissa vilket instrument vi spelar på”. Förra gången vi hade en liknande fråga, rörde det sig ju om en bouzouki, och det var inte många som visste. Den här gången tror jag ni är betydligt fler som kommer att klara det.

Nu är natt ligger redan på hemsidan med Ministollarna, men nu kan du lyssna på originalversionen i Musikspelaren. Det är Truls och Pella från Sångbåten som sjunger. 

Truls och Pella, Olas systerbarn, sjunger ”Nu är natt”.

Fråga: Vad är det för ett instrument jag spelar på i solot i ”Nu är natt”. Lyssna i musikpelaren. Ditt svar vill vi ha senast lördagen den 3 februari och som vanligt svarar du på kontaktsidan.

Det sprakar och knastrar lite när du lyssnar på låten, det beror på att jag inte har alltid varit så noga med att sköta om mina skivor. Annat är det med Lasse Polis som har en imponerande skivsamling. Upptäcker du ett dammkorn på någon av Lasses vinylplattor, är du välkommen att extraknäcka på spaningsroteln.

Lasse Polis som ömt vårdar sin vinylsamling. Här något trött efter att ha suttit uppe hela natten och lyssnat på Sinatra.

Johan från Lomma (som för övrigt inte alls heter Johan utan Jonas) undrade ju häromdan vad jag kallas när jag arbetar i det danske bageri i Solstollarna. Per heter ju Ilsegerd, men jag påstod att jag inte heter något. Men det gör jag visst. Patrik Eriksson som har lusläst Ulla-Bella-boken vet att berätta att i kapitlet ”Skumberg köper wienerbröd” står det faktiskt att jag heter Kirsten. Intresseklubben antecknar som min systerdotter Pella brukar säga.

Lycka till i tävlingen!

Ola

Alldeles för svår fråga igen. Men Pontus klarade den!

måndag, 29 januari 2007, 0:29

I dag (eller rättare sagt i går) hann jag inte lägga ut bloggen innan midnatt. Det är helt och hållet Thor-Björns fel. Han har nämligen lärt mig att själv lägga in bilder på bloggen. Det är ftp-program hit och optimera till filstorlek dit. Och då förstår ni säkert att det tar lite tid.

Den här veckan fick vi endast fyra rätta svar, så i morgon blir det en mycket lättare fråga. Vi undrade ju när Ulla-Bella föddes, alltså när vi för första gången anställde henne som sekreterare.

Frida Rosengren från Umeå skriver så här: ”Efter att ha hört maskören Susanna Erdös under Dörren-inspelningen tala.”

Bra svar, Frida, men fel. Men det är alldeles riktigt att Ulla-Bella lånat sin röst och dialekt från Susanna Erdös. Båda kommer ju från Ungern.

Ulla-Bella ringer fackföreningen för kontorsanställda i Budapest.

Tomas Webster från Ljungby är inne på rätt linje: ”Ulla-Bella kom till på så sätt, att när ni skulle ge ut en bok, (om jag ej minns fel) och ville prata med förläggaren, fick ni alltid prata med någon (”dum blondin, som sitter i knät på direktören och plutar med läpparna”…) sekreterare. När sedan förläggaren vill prata med er, hade ni skaffat en fin sekreterare som hette Ulla-Bella, och som förklarde för förläggaren att ni inte gick att få tag på, och att ni var väldigt upptagna. Typ så var det väl…”

Exakt, Tomas, typ så var det. Men det var tyvärr inte när vi gjorde boken.

Elisabeth Hamberg från Västerås hittade inte svaret på hemsidan utan i tidningen: ”Det var en klurig fråga det här, men efter mycket letande lyckades jag hitta en intervju med Ulla-Bella på Expressens hemsida, där hon berättar att ni började anlita henne i slutet av 70-talet, då ni arbetade med Sonets skivbolag.”

Alldeles riktigt men det blev Pontus Liedberg från Rolfstorp som kammade hem CD-skivan. Grattis! Pontus hittade svaret i en annan tidning: ”Jag letade lite men hittade inget på hemsidan. Men i en gammal OKEJ-tidning med en Ola-intervju hittade jag ett svar. Citat Ola Ström: ”Efter att Per och jag gjort vår första skiva 1977 fick vi aldrig tala med vårt skivbolags chefer. Vi blev alltid hänvisade till någon sekreterare. Som motdrag hittade vi då på Ulla-Bella, en sekreterare som vi låtsades vara då de sökte oss telefonledes”.”

Och skivan var ju Professor Djurström, Göte Skötare och jag. Och så här gick dragningen till. (Jag hade alldeles fel att Pontus vunnit tidigare, däremot hade några av de andra som svarat rätt gjort det.)

Ola drar vinnaren, Pontus Liedberg, i veckans tävling.

Det var alltså när vi spelat in skivan som Ulla-Bella först såg dagens ljus. Lustigt nog är det så, att Ola agerar sekreterare även på skivan. För även djurvärlden har en sekreterare. Jag trodde jag såg i syne när jag såg en sådan i Kenya. Den hade cykelbyxor på sig. Jag talar alltså om sekreterarfågeln, och tror du mig inte så googla och titta.

Bland det bästa med att göra Djurströmskivan var att vi fick förmånen att arbeta med Veronica Leo, som tecknat omslaget och även illustrerat boken med samma namn. Veronica är nog den mest proffsiga människa vi haft turen att arbeta med. Här ser du en skiss till en av bilderna i Djurströmboken.

Skiss till Djurströmboken av Veronica Leo. Från vänster: Göte Skötare, papegojan Affe, Kamelen och Professor Djurström.

Den icke fåfänge Per

lördag, 27 januari 2007, 22:39

Ni som sett vår DVD ”Solstollar och Toffelhjältar” vet att jag inledningsvis avslöjar att jag ibland haft lite kontakt med Pers fru Ingalill bakom ryggen på Per. Oftast har det rört sig om att Ingalill bett mig rätta till Pers frisyr eller avlägsna eventuella näshår innan vi ska spela in någon scen. Eftersom Per är den kanske minst fåfänga människa jag träffat, ägnar han tiden åt annat. Jag har faktiskt aldrig sett honom titta sig i spegeln, inte ens när han är hos frisören.

Nu har Ingalill hört av sig igen. När hon häromdan storstädade en gammal byrå, upptäckte hon två bilder hon aldrig sett tidigare. Troligtvis har Per försökt smuggla undan dem, vilket är fullt förståeligt. Ingalill tyckte dock att hemsidan ska slå vakt om sanningen, hur obehaglig den än kan te sig.

Därför publicerar vi bilderna utan hjälp av Photoshops förskönande filter. Den första föreställer Per som nybakad student. Huruvida han är oerhört förkyld eller om det är ett försök att odla någon typ av mustasch har Ingalill ingen aning om eftersom de inte kände varandra på den tiden.

En fjunigare mustasch får man leta efter. Och på tal om att leta. Så här skriver Johan från Lomma: ”Mina absoluta favoritkaraktärer är dock de danska kvinnliga ”bagarna” i Solstollarna med Ulla-Bella. Orden ”den lille silleman” kommer jag aldrig att glömma. Men vad heter hon som Ola spelar? Den kraftige av dom.”

Förstår inte riktigt vad Johan menar med det där ”den kraftige av dom”. I alla fall, Per heter ju Ilsegerd, men jag kunde absolut inte komma ihåg vad jag hette. Och nu har jag suttit i över två timmar och bläddrat genom alla bageriscener bara för att upptäcka att jag inte hette något.

Man får väl säga att det var tur att Sverige inte drogs in i någon krigssituation i slutet av 60-talet. Det var nämligen då Per gjorde lumpen. Säg den fiende som skulle bli rädd för mannen här under. Kan det vara efter att ha sett dessa båda bilder som Per undvek att titta sig i spegeln. Troligtvis. Med den positiva följden att han nu inte är det minsta fåfäng.

Om någon timme går tiden ut för veckans tävling. När det gäller månadens tävling – Look a like, där ni ska vara lik någon av oss eller någon av våra figurer – har ni däremot hela februari på er. Om du kan hitta en person som liknar Per på någon av bilderna ovan, eller om du själv råkar se ut så, ja, då utlovar jag följande priser: En DVD, en CD, ett klistermärke, 5 idolkort och en singel. Ja, som tröst naturligvis.

Ola

Realexamen på Gröna Lund

fredag, 26 januari 2007, 23:38

1963 var det meningen att jag skulle ta realexamen på Petriskolan i Malmö. Det hette så på den tiden när man gick ut 9:an, fast man sa bara realen. Egentligen var det inte 9:an man gick ut, efter 6:an började man om igen i ettan, ungefär som man gör i gymnasiet nu. Men inte har skolan blivit bättre för att man ändrat lite siffror hit och dit. Det är sånt dom hittar på för att visa att dom gör något.

I alla fall, jag slutade mitt i terminen och började som smörgåsnisse på tåget i stället, det var ju då man fortfarande hade en riktig restaurangvagn. Det innebar att jag ett par gånger i veckan åkte till Stockholm, och mina kamrater var oerhört avundsjuka. Ingen av dem hade någonsin varit i Stockholm. Då gick jag alltid till Gröna Lund, till Jump inn som var innestället då (Visst hette det väl så?). Och just den dagen jag skulle tagit realen, dansade jag i stället med en tjej från Hagsätra som inte förstod ett ljud av vad jag sa.

Bara några år senare var Mora och jag där och spelade med Gonks. Då ansträngde sig tjejerna lite mer för att förstå, det var ju så när man var popidol. Och 25 år senare, alltså 1988, avslutade vi sommarturnén med Solstollarna på Gröna Lunds stora scen. Här sitter vår tekniker Göran och väntar på att klockan ska bli 20,00 (om det nu inte är efter framträdandet, det verkar ju vara ganska mörkt). Nedanför scenen till vänster skymtar Håkan.

Det är Ami som skickat bilderna. Ami och hennes son Erik brukade dyka upp när vi spelade, och hon har bilder från de flesta folkparker vi varit i. Jag ser att även Gröna Lund, eller Grönan som man säger, har blommor framför scenen precis som Liseberg. Undrar vem som härmat vem?

När jag tittar på Amis bild här ovanför tänker jag att ett förslag till en tävling skulle ju kunna vara ”Gissa vilken låt”. Men då måste jag först gissa själv. Jag förstår inte vad vi håller på med här. Skumberg viftar med en svensk flagga och Ulla-Bella och Tullaren sträcker händerna i luften. Mycket märkligt. Är det någon som har något förslag? (På bilden från vänster: Tullaren (Per), Skumberg (Mora), Truls, Ulla-Bella (Ola), Thomas och Håkan. Foto: Ami Svensson.)

Man skulle nästan kunna tro att bilden här ovan är från tiden när jag var popstjärna, men som ni ser på T-shirten så är det från Solstolle-spelningen 1988. Det är inte klokt vad man kan känna sig märkvärdig när det står vakter och motar bort folk. Nu skulle jag behöva vakter som körde fram folk i stället. Undrar just vad mina Rayban tagit vägen? Dom var ju tillräckligt stora för att dölja eventuella påsar under ögonen.

I morgon är det sista dan att vara med i veckans tävling. Ta chansen, vi har inte fått särskilt många rätta svar.

Ola

Vi har hittat Skumberg!

torsdag, 25 januari 2007, 23:04

En gång när vi i Solstollarna spelade i Tosselilla – Skånes svar på Bert Karlssons Sommarland – uppträdde också en duktig stuntgrupp. Ledaren för truppen presenterade sig som Stefan Kumberg.

Han berättade att på hans ytterdörr, någonstans i Göteborg vill jag minnas, stod det S. Kumberg. Jag visste ju inte riktigt om jag skulle tro honom, men det visade sig vara sant. Han kände inte till våra program, men när alla hans vänner började kalla honom Skumberg, tog han förstås reda på anledningen. Läser du detta Stefan, så hör gärna av dig.

Nu har det hänt något nästan ännu märkligare. Eller vad sägs om följande mycket läsvärda artikel.

ÄRAS DEN SOM ÄRAS BÖR

Välkomna till Skumbergsvägen!

HUDIKSVALL (Solstolle-Posten)

Han kom, vann våra hjärtan – och försvann.
Mängder av fans har förgäves sökt svaret på vad som hände Skumberg sedan kamerorna slocknat och solen gått ner över Ribergsborgsstranden i Malmö. Öppnade han ett eget bageri? Emigrerade han till Danmark? Frågorna har varit många, men spåren ytterst få.

Men nu är mysteriet av allt att döma löst.
Solstolle-Posten kan i dag avslöja att det Skumbergska spåret leder norrut, närmare bestämt till Hudiksvall i Norrland. Där träffar vi en ytterst artig herre, elegant skrudad i svart rock och hatt med en portfölj i handen.

– Det sägs att man inte blir profet i sin egen hemstad, säger mannen som bestämt kräver att få vara anonym.

Artigt sträcker han fram en påse och bjuder på färska danska wienerbröd samtidigt som vi svänger in på gatan och ser skylten – Skumbergsvägen
– Äras den som äras bör, säger han.

I Skumbergs hemstad, Malmö, har berömda storheter som Per-Albin Hansson, Alfred Nobel och Olof Palme alla fått gator eller platser uppkallade efter sig. Men en av bygdens stora söner har beslutsfattarna i staden glömt bort. Men i Hudiksvall vet man hur en hjälte ska hyllas!

OWE WEMODH

Tack Owe, för en synnerligen välskriven artikel! (Nej, det är inte jag som skrivit artikeln)

För tro det eller ej, mina vänner, detta är faktiskt sant.

Ola

Är det möjligtvis S. Kumberg ute på ett av sina livsfarliga stuntuppdrag? Nej, det är faktiskt den riktige Skumberg på väg till det danske bageri.

Kåseri-onsdag

onsdag, 24 januari 2007, 23:55

Varannan onsdag lämnar jag mitt kåseri, oftast framåt småtimmarna. Sitter och knåpar med det just nu så då blir det inte så mycket bloggat.

Den här veckan handlar kåseriet bland annat om professor Annica Dahlström, som ju anser att det är en oerhörd skillnad på kvinnliga och manliga hjärnor, vilket bland annat innebär att kvinnor är mycket bättre på att städa. Säga vad man vill om det, men det är en bra utgångspunkt för ett kåseri.

Det är för övrigt samma Annica som för något år sen påstod att tjejer med små bröst är bättre i matte än andra tjejer, vilket ju fick en hel del människor att reagera.

Reagerade gjorde ni också på gårdagens falska affisch. Ja, falsk var den ju egentligen inte, det var ju bara ett förslag. Många av er skulle tydligen komma om det verkligen rört sig om en konsert, men totalt räknade jag ändå bara in 17 stycken. Det hade ju säkert varit både intimt och mysigt, men kanske inte så lönsamt.

Nej, nu måste jag fortsätta med Annica. Ni kan ju leta efter svaret på veckans tävling på hemsidan så länge. Nånstans där finns det faktiskt. Men det är inte många som hittat det än.

Ola

Hjördis är säkert duktig i matte, åtminstone om man får tro Annica Dahlström. Här uppträder vi på Äpplet i Umeå 1991. Foto: Anna Bengtsson.

Välkomna till Konserthuset (?)

tisdag, 23 januari 2007, 22:43

Nej, tyvärr är det inte riktigt sant. Någon konsert har vi inte på gång. Inte än i alla fall. Men det är ju lätt att tro när man ser denna proffsiga affisch. Det är Johan Rönn som suttit framför datorn och knåpat. Och inte nog med det. Johan har räknat ut att kommer det 186 människor som betalar 150 kronor var, så skulle det hela gå ihop. Det känns onekligen frestande.

Vi har ju spelat på konserthuset tidigare. Det var över 20 år sen. Enligt biljetten du ser här närmare bestämt den 10 november 1985. Vi gjorde fyra föreställningar, alla för utsålda hus.

Vi inledde med att spela ”Konsert för liten stjärt”, ett stycke vi framfört redan i Drömplanket. Per satt vid pianot och jag dirigerade. Och musiken hämtade vi från en skiva med Tjajkovskijs pianokonsert nr 1 i Bb-moll som nog de flesta av er känner igen. Men i stället för att spela med händerna, använde Per en liten stjärt som tillhörde hans dotter Lisa. De brukade göra så hemma, och Lisa tyckte alltid det var oerhört roligt när baken studsade mot pianot. Men när vi skulle spela in, var det inte alls lika kul, och Per fick muta Lisa. Därför ser hon en aning sur ut i Drömplanket mumsandes på en kaka.

När det var dags för Konserhuset hade Lisa blivit en väl stor dam för att uppträda naken, men Per och Ingalill hade varit förutseende nog att producera en ny stjärt, tillhörande sonen John.

Dock vägrade konserthusledningen gå med på att Johns bak naken skulle hoppa upp och ner på Steinwayflygelns tangentbord. Han var tvungen att nyttja blöja, då man befarade att han på grund av sin späda ålder kanske skulle bli orolig i magen med en så stor publik.

Det var ju inte riktigt samma sak med blöja, lite som att spela Haydns trumpetkonsert med sordin. Men vi genomförde i alla fall konserten. Och John uppträdde exemplariskt och lämnade inget efter sig på tangenterna.

Däremot hade vår ljussättare satt en lampa på tok för nära flygellocket så att ett litet brännmärke uppstod. Så gör man inte med en Steinwayflygel. Det kostade 30 000 kronor.

Ola

Ny vecka – Ny tävling – Gammalt pris.

måndag, 22 januari 2007, 22:48

Då var det dags för en ny tävling. Tills vi kommer på något nytt pris behåller vi CD-skivan Än finns det sånger att sjunga. Den här gången hittar du inte svaret på nätet, du måste leta på vår hemsida. Om du nu inte redan gjort det.

När det gäller vår månadstävling – Look a like – undrar Helene i Skövde vart man ska maila sina bilder eller sin film. Det är bara att klicka på Månadstävling här till höger, så står adressen där. I sanningens namn har vi inte fått inte särskilt många bidrag än. Vi kanske borde locka med ett pris som inte går att få tag på annars, som inte går att köpa. Till exempel musiken ur Cozmoz på en CD. Det tror jag vi gör.

Men nu över till veckans tävling. Du måste alltså troligtvis leta på hemsidan, och skäll inte på mig om ni tycker frågan är svår. Det är nämligen inte jag utan Camilla Håkansson i Västerås som kommit på den.

När Ulla-Bella dök upp i Solstollarna, var hon säkert en ny bekantskap för de flesta. Men hon föddes redan några år tidigare.

Fråga: När såg sig Per och jag nödsakade att anlita Ulla-Bella första gången? Svaret kan formuleras på lite olika sätt, men skriv något som gör att vi förstår att du vet.

Och ditt svar, ja det vill vi ha senast lördagen 27 januari, och som vanligt svarar du på kontaktsidan. Lycka till!

Ola

Var dök denna vackra och välartikulerade kvinna upp första gången? Ulla-Bella poserar på Lisebergs stora scen. Foto: Simone Andersson.

Tävlingen avgjord. Thor-Björn glömde klippa bort Bettan Boll!

söndag, 21 januari 2007, 23:47

Våra egna program går som bekant inte i repris, men andra gör. Igår gick såväl ”Rolling like a Stone” som dokumentären om Calaisa. Och till på köpet kunde man se Anna Book i ”Så ska det låta”. En av tjejerna i Calaisa, Malin Törnquist, var ju med i Ministollarna och sjunger också på den CD ni kan vinna här, Än finns det sånger att sjunga. Såg ni Calaisa känner ni säkert igen Malin på bilderna här på sidan. Och här kan ni lyssna på Calaisa.

Denna vecka har nästan alla svarat rätt på tävlingsfrågan, t.ex. Camilla Håkansson från Västerås: ”Den omtalade TV-serien, Vilse i pannkakan, framkallar blandade känslor hos många. Seriens mest beryktade figur, Storpotäten, var ju en riktig knöl, om man får säga så. Det var inte en serie som jag följde, jag såg något enstaka avsnitt, men just Storpotäten lämnar ingen oberörd.”

Och en som inte visste svaret men klarade det ändå var Lilo Nippgen i Rönninge: Jag erkänner! Har egentligen ingen aning men slog upp det på nätet. Hoppas bara det var rätt slag jag slog upp. ;)”

Jimmy Ekman i  Stockholm har tydligen svarat fel tidigare eftersom han uttrycker saken så här: ”Vilse i pannkakan är jag inte denna gång.”

Och Malin Pettersson från Arvika (som för övrigt var med i ”På spåret” senast, Arvika alltså) har ett utmärkt nyårslöfte tycker jag: ”Mitt mål 2007 är att försöka vara med på ALLA era tävlingar. Kanske jag vinner en skiva… Så dagens svar är Mikael Wiehes bror: Thomas Wiehe. Jag är en 70 talist, född 1971, och jag anser INTE att Vilse i pannkakan har förstört vare sig mig eller min barndom. Gillade mycket av Staffans program.
Kram i massor”

Håller med dig, Malin. Per och jag älskar Staffan. Men precis som vi har han råkat ut för en massa fåniga påhopp. Men rätt svar var alltså Thomas Wiehe.

Det visste Fredrik Gustavsson från Linköping som vinner CD:n Än finns det sånger att sjungaGrattis Fredrik! Hur dragningen gick till kan du ser här under, men jag måste ju ringa och skälla lite på Thor-Björn som glömde klippa bort MFF-supportern Bettan Boll.

Ola visar upp Ulla-Bellas trasiga glasögon och drar vinnaren i veckans tävling.

Det var alltså Thomas Wiehe som skrev musiken till Vilse i pannkakan och så här låter han när han sjunger den singel vi gjorde tillsammans, ”Vaggsång fem i tolv”, som är en gammal låt från Professor Djurström och Göte Skötare som fått ny text.

Tro nu inte att Thomas opererat sig till kastratsångare, det är Truls som sjunger i början. Jag kommer att berätta mer om skivan på sidan Musik – singlar. Under 90-talet blev det ju väldigt populärt att vaila (hur stavas nu det, alla mina stavningsexperter?) som det kallas när en sångare liksom lite indiskt glider omkring bland tonerna. Thomas var väl en 20 år före sin tid. En mästerlig vailare (vejlare?)

I morgon är det dags för en ny tävling. Under tiden kan ni väl tänka ut vad ni ska hitta på till månadstävlingen, alltså vår Look a like-tävling.

Johan L. från Jönköping som aldrig varit på Liseberg undrar över det jag sa om att publiken står alldeles för långt från scenen. Titta här så får du se, Johan.

Per, Ola, Thomas och Mora (och en osynlig Håkan bakom trummorna) på Lisebergs stora scen. Som ni ser, ser man ingen publik, inga människor. De står alldeles för långt från scenen för att man ska kunna flörta med dem. Men det är de kanske bara tacksamma för. Foto: Simone Andersson.