Startsida Aktuellt/Blogg TV-serier Radioserier Medverkande Spelningar Städer och hotell 
Musik Texter/ackord Böcker/nothäften Historik Kontakta oss Ola Ström Per Dunsö
 
Blandat

Inskickade historier

En liten julsaga om Stolstollarna inskickad av bröderna Eriksson, Patrik från Åryd och Henrik från Stockholm.

Det stora dansgolvet började fyllas av folk, men de var inte här för att dansa. Knegoff’s café hade en uppesittarkväll dagen före julafton, en ny idé direktören hade kommit upp med. Vad fanns det för mening i att låta en hel byggnad stå tom och overksam för under hela vintern när det faktiskt var möjligt att tjäna pengar även under vintern?
I sällskap med sin bror, vaktmästaren, gick direktören omkring i salen och tittade på vad som fanns på borden. Flera av borden var fyllda av härlig julmat. Där fanns bl.a. diverse olika leverpastejer, syltor, sillar (Martyna hade redan plockat undan ett exemplar av marinens sillbildskamera som på något sätt hamnat bland all julmat), korv och en stor form med Jansons Frestelse.

Knegoff stannade upp för ett ögonblick och lät sina sinnen fyllas av alla dofterna som hörde julen till. Vaktmästaren verkade inte riktigt lika förtjust.
– Det är bedrövligt att man ska behöva arbeta även under julen. Klagade Vaktmästaren. Jobbar vi inte nog under sommaren?

De två fortsatte sin inspektion av borden. Det var inte bara julmat som fanns, utan man kunde även köpa olika saker som hörde julen till. På ett bord fanns massor av antika julsaker från butiken Gammalt och nytt. Knegoff tittade på några gamla tomtar som påminde honom om jularna från sin egen barndoms jul. Kanske han skulle köpa en sådan som julklapp till Martyna senare?

Vid ett annat bord stod några barn från Sankt Petri skola, som hade tillverkat julsaker på slöjden. De hade uttryckt ett önskemål om att få ett eget bord på Knegoff’s julmarknad för att få ihop pengar till en klassresa, vilket Knegoff hade beviljat.
Han tittade uppskattande på några julänglar.
– De här var ju riktigt fina. Förklarade han. Håller inte bror med?

Han visade en av dem för Vaktmästaren.
– Ja, de ja. Fräste Vaktmästaren. Men det där var det bedrövligaste fruntimret jag någonsin sett!

Knegoff följde Vaktmästarens blick till en mycket ovanlig julängel. Den var missformad till formen, helt svart till färgen med utsträckta vingar.
– Det var en märklig ängel. Förklarade han.

– Det är ingen julängel. Svarade läraren glatt med en tydlig finsk dialekt. Det är en julkråka!

Han rörde fågeln upp och ned så att vingarna flaxade.
– Kra, kra!

Knegoff skakade på huvudet och gick därifrån. Kråkor hade väl inget med julen att göra?

– Vad kommer hela det här kalaset att kosta egentligen? Undrade Vaktmästaren.

– Det vet jag faktiskt inte riktigt. Erkände Knegoff. Det är Kamrern som håller i siffrorna.

Knegoff plockade upp ett par bruna hornbågade glasögon från kavajfickan och satte dem på sig.
– Ja du, Knegoff. Förklarade Kamrern. Det är ju inte direkt billigt det här. Vi har haft utgifter på 18500 kronor. Men då vi säljer för summor som ligger över inköps- och tillverkningspris så borde vi enligt beräkningar kunna gå med några tusen i vinst.

Knegoff tog av sig glasögonen och tittade nyfiket på två damer som stod och stöpte ljus. De hade flera hemmagjorda ljus för försäljning. Knegoff fick procent på det som såldes.

– Ursäkta, direktörn. Avbröt Thomas. Men borde vi inte ha en julgran ståendes i hörnet?

– En julgran! Utbrast Knegoff. Hur kunde jag glömma en sådan sak? Självklart måste vi ha en julgran!

Han såg sig om efter någon som var ledig som kunde åka in till torget och införskaffa en julgran. Han fick syn på Ola och Per som gick och plockade av julmaten. De skulle inte spela förrän senare i kväll, så de kunde faktiskt göra skäl för lönen och rycka in.
– Ni får åka in till torget och införskaffa en gran! Uppmanade han.

– Javisst, direktörn. Lovade Ola. Kan vi låna er bil?

– Absolut inte! Utropade Knegoff. Jag vill inte ha en massa granris i sätet! Ni får låna bil av någon annan!

Per fick syn på ett bekant ansikte bland folket som vimlade.
– Jag ser någon som nog vill låna ut sin bil till oss. Förklarade han för Ola och drog honom med sig.

Vid Gammalt och Nytt-bordet stod Gösta och Hjördis. Hjördis höll på att prova en hatt som fanns till salu.
– Den här klär mig alldeles utmärkt! Tyckte Hjördis. Håller du inte med, Gösta?

Gösta höll inte alls med. Han plockade upp en annan hatt istället.
– Den här passar dig nog mycket bättre, Hjördis lilla. Förklarade han.

Hjördis provade hatten som var flera nummer för stor och genast gled ned över ögonen på henne.
– Alldeles utmärkt! Utbrast Gösta förtjust. Den tar vi!

Han duckade då Hjördis slog efter honom med handväskan.
– Hej, Gösta. Hälsade Ola och Per som just kom fram.

– God jul! Svarade Gösta.

– Får vi låna din bil en stund? Frågade Per. Direktören vill att vi åker in till torget för att köpa en julgran.

– Ja, men det kan de väl göra, Gösta? Tyckte Hjördis. Då kan de väl passa på att köpa en åt oss också?

Hon vände sig direkt till Ola och Per.
– Gösta glömmer alltid bort att köpa julgran. Jag får alltid påminna honom och så får vi en liten tunn gran. Förra året så…

Gösta hade ingen önskan att lyssna på ytterligare en av Hjördis långa berättelser, utan tog med sig Ola och Per ut till parkeringen där hans gamla Renault stod.
– Förra året hade vi faktiskt en riktigt fin gran. Förklarade Gösta. Istället för det vanliga pyntet så använde jag mig av alla smycken Hjördis har liggandes och aldrig använder. En grannare gran än så har ni aldrig sett!

Knegoff betraktade hur de försvann ut. Han kände sig nöjd med att den saken var ur vägen. Han drog sig bort mot ett av borden för att tjuvsmaka på revbensspjället som såg riktigt inbjudande ut.
Så långt hann han dock inte förrän Martyna högg tag i honom.
– Morbror Knegoff, ska vi inte ha en tomte också?

– Jo, det behöver vi. Erkände Knegoff, och vände sig sedan till Vaktmästaren. Kan inte du vara tomte, käre bror?

– Jag!? Utropade Vaktmästaren. Aldrig i livet!

Knegoff drog med sig vaktmästaren in på kontoret och plockade fram en tomte kostym.
– Prova den här. Uppmanade han.

Vaktmästaren satte motvilligt på sig kostymen. Han såg inte direkt ut som den gemytlige tomten Knegoff ville låta representera julmarknaden.
– Vad tycker du, Martyna? Frågade han.

Martyna skakade på huvudet.
– Vaktmästaren gör sig inte alls som tomte. Ansåg hon. Får jag höra ditt skrockande?

– Mitt vad för någonting?

– Ditt skrockande. Förklarade Martyna. När tomten kommer in någonstans ropar han ”Ho ho ho”!

– Hå hå hå. Suckade Vaktmästaren. Det lät inte alls som en glad tomte.

– Du får nog hitta en annan tomte. Rekommenderade Martyna.

Knegoff suckade. Han kände inga tomtar.

– Du får ringa efter en tomte. Det brukar finnas tomtar att hyra inför julen. Jag såg en inne på stormarknaden här om dagen.

Knegoff sken upp.
– Men det var ju en alldeles utmärkt idé, Martyna. Kanske Ulla-Bella kunde ringa och hyra en tomte?

– Åh nej! Utbrast både Martyna och Vaktmästaren i mun på varandra då Knegoff fiskade upp en röd mössa och ett par röda glasögon från kavajfickan.

– Jaa, det kan jag! Svarade Ulla-Bella. Det kan jag, för mitt namn är Ulla-Bella, min sekreterare, och då kan man allt och lite tiiiiiiiiill! Och ska man ringa efter tomte, då behöver man en katalog. Och det har jag här!

Ulla-Bella plockade upp en sliten telefonkatalog från en låda i skrivbordet och började rafsa igenom sidorna.
– Tor… Tore… Tomte… Där var det: Åtta åtta åtta åtta åtta åtta (Den var dyr den!)

Martyna och Vaktmästaren smög diskret ut från kontoret då Ulla-Bella lyfte på luren.
– Hallå ja, mitt namn är Ulla-Bella, min sekreterare. Är det tomten?

Gösta bröt upp från fikabordet då han såg Ola och Per svänga in på parkeringen i Renaulten. Kopplad till bilen hade de en hyrd släpkärra i vilken det låg två granar. Hjördis hade precis tagit en påtår på kaffet och hade fyllt tallriken med ytterligare en massa kakor, hon skulle inte bli klar under den närmaste tiden, så Gösta gick ut för att möta Ola och Per och inspektera granen de hade införskaffat.
– Det var en praktfull gran. Konstaterade han då han såg ned i släpkärran.

– Det var fina granar han hade. Förklarade Ola. De var importerade från Polen.

– Hallå där! Utbrast en röst bakom dem. Det där hörde jag nog!

Trion såg sig om och såg hur en snögubbe plötsligt fick liv. Den skakade av sig snön och visade sig i själva verket vara tulltjänsteman Åke Gömstedt.

Tullaren satte händerna i bältet och betraktade dem.
– Och hur har ni fört den här granen in i landet? Uppmanade han att få veta.

– Men snälla tulltjänstemannen, sa Per. Det är ju bara en vanlig julgran. Det är väl inte hela världen var den kommer ifrån?

– Ja, ja. Försök inte att slingra er nu! Avfärdade Tullaren. Tror ni inte att tullen är på bettet bara för att det råkar vara jul?

Han började söka igenom grenarna samtidigt som Lasse Polis klev ut på farstun.
– Man vet aldrig vad som kan föras in i landet dolt i en sådan här gran. Förklarade han. I bästa fall är det bara wienerbröd från Danmark gömda i stammen, men det kan också finnas ekorrar i trädet!

– Ekorrar? Upprepade Ola. Finns det någon som skulle vilja föra in ekorrar i landet? Det finns väl nog med såna här?

– Enligt tullverkets regler om karantän för smågnagare får man föra in max 10 stycken gnagare från såväl EU/EFTA som andra länder. Reciterade Tullaren medan gick över till att inspektera den andra granen. Var fick ni fatt på den här granen?

– På torget. Upplyste Ola. Han har hela torget fullt av granar importerade från Polen.

Tullaren studsade.
– Vafalls? Han högg tag i Lasses arm, och sprang uppför trappan bort från stranden. Vi måste genast sätta oss i kontakt med Harry i Helsingborg! Det verkar röra sig om en hel internationell invasion av julgranar!

Med Tullaren ur vägen bar Ola och Per in granen i caféet.
– Det var den fulaste granen jag sett i hela mitt liv! Bedömde Vaktmästaren.

– Den ser jättebra ut, tyckte Martyna. Men den behöver pyntas lite. Jag ska plocka fram julpyntet. Jag tror att det ska finnas en ljusslinga bland dem.

De två musikerna lämnade tacksamt över pyntandet av granen till Martyna. Sånt var hon duktig på, och själva ville de nog äta och vila en stund innan de skulle börja spela.
Martyna fick fram lådan med julpynt, och började plocka upp glitter, flaggor, kulor och allt man kunde tänka sig i en gran.
Knegoff gjorde henne sällskap.
– Du känner väl till att julgranen är en tradition införd från Tyskland? Berättade han.

– Prata tyst om den saken. Rådde Martyna. Ola och Per berättade just att de höll på att få granen beslagtagen av tullen bara för att den är införd från Polen.

Hon hittade ljusslingan och började rulla ut sladden för att se vilket skick den var i. Knegoff drog den dock ur händerna på henne.
– Såna där saker tror jag nog att det är bättre att överlåta till kompetent folk. Förmanade han. Det är nog någonting för Birger.

Knegoff satte på sig montör Birgers hjälm.
– Julgransbelysning brukar vara ojordad, lilla Martyna! Började Birger. Man måste ta sig en ordentlig titt på sladden för att se att det inte finns något brott någonstans! Det finns risk för överspänning!

– Jag har faktiskt läst lite om elektricitet i skolan. Protesterade Martyna. Den här sladden ser lite sliten ut, men jag tror att den klarar sig med lite isoleringstejp.

Hon drog bestämt sladden ur händerna på Birger och började lägga tejp om de repade delarna av sladden. Birger tog den tillbaka.
– Aja baja, unga dam! Sa han. Elektricitet är ingenting att leka med!

Han inspekterade de delar som Martyna hade isolerat, och ansåg sig nöjd med dem. Sedan gick han på jakt efter ett eluttag.
– Innan man sätter upp belysningen bör man kontrollera att allting fungerar ordentligt! Mässade Birger viktigt.

– Akta! Utropade Martyna, då hon såg att Birger tänkte koppla in slingan på ett grenuttag som tillhörde scenutrustningen. Det satt redan flera kontakter i det uttaget.

Så fort slingan kopplades in slog det gnistor ur grenuttaget och alla ljus på scenen slocknade.
– Du ska väl inte överbelasta grenuttaget! Grälade Martyna. Nu sprängde du alla proppar!

Ola, Per och Bo började inspektera utrustningen på scenen för att se att ingenting blivit allvarligt skadat. Martyna och Vaktmästaren letade rätt på proppskåpet, medan Birger generat smög undan.

Direktör Knegoff slog sig ned på sitt kontor och ägnade en stund till att betrakta vimlet i caféet på sina TV-skärmar. Det var riktigt gott om folk, så det fanns goda förhoppningar att han skulle kunna göra om idén med en julmarknad även kommande år.

Vaktmästaren kom in efter en stund.
– Nu är granen snart klar. Förklarade han. Martyna fick ta hand om det hela. Hon vet vad hon gör, tösen.

– Ja, hon är duktig. Berömde Knegoff sin systerdotter. Jag sitter och funderar på om det räcker bara med att ha en tomte som delar ut julklappar i kväll.

– Hitta inte på att vi ska ha några renar bara! Fnös Vaktmästaren, medan han omsorgsfullt stoppade sin pipa. Jag kommer att ha nog med besvär att få fason på golvet när den här tillställningen är över!

– Nej. Det var inte renar jag tänkte på, utan att vi faktiskt borde ha någon som arrangerar lekar. När vi var barn hade vi många lekar inför julen. Minns du det?

– Ja, tänk för att jag gör det! Vaktmästaren verkade inte minnas dem med glädje.

– Jag tror att jag ska skicka ut Ulla-Bella för att öva med Thomas och Britt, så kan de sedan ordna med lekarna!

– Det blir minsann ingen trevlig jul för de stackarna. Sympatiserade Vaktmästaren.

Thomas och Britt stod och ordnade med en plats för tomten att sitta på. De hade ställt upp en bekväm stol och höll nu på att pynta runt om.
Dörren till kontoret öppnades och vaktmästaren stack ut huvudet.
– Varning!

– Inte är det väl dags för...? Frågade Britt förskräckt.

– Jo.

Ulla-Bella stegade ut från kontoret.
– Ja, fiiiint! Utbrast hon. Här står ni, och titta vem som kommer här, om inte Ulla-Bella, min sekreterare, och nu ska vi öva på lekar!

– Lekar? Undrade Thomas.

– Ja, lekar, ja! Förklarade Ulla-Bella. Direktören tycker att barnen behöver få leka, men innan barnen ska leka så måste vi öva!

Thomas och Britt gav med sig. De visste att enklaste sättet att bli av med Ulla-Bella var att spela med en stund.
– Vi kan väl börja med att leka blindbock? Föreslog Britt. Den lekte vi ofta när jag var liten.

– Ja, vad fiiiiint! Instämde Ulla-Bella. Och Thomas, då får du vara blind!

– Det kan jag väl vara. Sa Thomas och lät Britt och Ulla-Bella binda för ögonen på honom.

– Ja, då övar vi! Sa Ulla-Bella medan hon och Britt smög undan från Thomas.

Thomas sträckte ut händerna och gick försiktigt framåt i jakt på någon av de två. Efter att ha gått emot en stol och därefter ett bord fick han slutligen fatt på Britt. Han började känna efter vem det var han fått fatt på.
– Det måste vara Britt. Konstaterade han och passade på att krama henne lite extra.

– Thomas, vad du är duktig! Berömde Ulla-Bella och slog ihop händerna.

– Nu får du vara blindbock, Ulla-Bella. Föreslog Britt.

– Ja, det kan jag!

Thomas och Britt blinkade åt varandra och knöt för ögonen på Ulla-Bella ordentligt så hon inte kunde se någonting alls. För att verkligen försvåra för henne så snurrade de henne flera varv, så att Ulla-Bella tappade orienteringen totalt.
– Oj då, vad snurrigt allting blev!

Thomas och Britt smög ut på lagret.
– Nu kommer jag och tar er! Ropade Ulla-Bella och snubblade framåt.

I sitt blinda sökande efter Thomas och Britt lyckades Ulla-Bella ramla över en stol, gå in i en dörr och rycka ur en högtalarsladd med foten. Hon stannade upp ett ögonblick och försökte att lyssna efter var de befann sig. Hon hörde att det var någon alldeles nära.
I nästa ögonblick sprang hon rakt in i julgranen som hon lyckades välta.
– Nu har jag dig! Förklarade Ulla-Bella. Oj, vad du var taggig… Det måste vara Thomas!

Martyna dolde ansiktet i händerna. Ulla-Bella hade förstört allt hennes arbete med att göra granen fin.

Ulla-Bella kände sig så pass vimmelkantig efter incidenten att hon fick gå in på kontoret en stund. Thomas och Britt kände sig lite skyldiga för att Ulla-Bella raserat granen, så de såg till att hjälpa Martyna med att resa upp och pynta den igen, medan Ola och Per äntrade scenen och rev av några sånger.

Efter en stund kom Direktör Knegoff ut och satte sig tungt på en stol intill ett ledigt bord. Han såg bedrövad ut.
– Hur är det fatt, Direktörn? Frågade Hjördis.

– Det blir fiasko. Beklagade Knegoff. Totalt fiasko. Det kommer ingen!

Gösta såg lite förvirrad ut. Han förstod inte riktigt vad Knegoff försökte säga.
– Kommer det ingen med skor åt dig? Men det är inget problem. Jag har några skor du kan få låna!

– Tyst med dig, gubbstrutt! Det är inte skor direktörn frågar efter!

– Jaså? Men vem är det som inte kommer då?

– Tomten. Suckade Knegoff. De ringde precis från förmedlingen, och alla tomtar var uthyrda. Vi kan ju inte ha någon uppesittarkväll utan tomte. Det blir fiasko.

Han tog emot koppen med kaffe som Hjördis erbjöd honom.
– Men det har varit väldigt trivsamt allting, direktör. Tröstade Hjördis. Det ska nog gå utan tomte.

Knegoff suckade. Han kände inte på det sättet.
Han såg upp då en skugga föll över honom. Intill honom stod den sista person han förväntade sig att se just nu.
– God dag. Mitt namn är Skumberg. Förklarade en lång och reslig man klädd helt i svart, med mjuk röst, samtidigt som han artigt lyfte på hatten.

– Nej, nu går skam på torra land! Utropade Knegoff och reste sig. Är du här för att vältra dig i min olycka?

– Nej då. Förklarade Skumberg. Jag hörde vad du sa, och jag har ett litet förslag att komma med.

– Jaha. Låt höra?

– Jag kan vara tomte åt er.

– Ni? Det var det fräckaste! Ni vill väl bara få en chans att dela ut era danska wienerbröd och locka mina gäster till erat diskotek. Ni kanske till och med har en egen uppesittarkväll?

Martyna lade sig i.
– Men morbror Knegoff. Protesterade hon. Så kan du väl inte säga? Det är ju ändå jul!

– Skulle jag låta honom gå tomte på min uppesittarkväll? Frågade Knegoff.

– Du kan inte hitta en bättre tomte. Insisterade Martyna. Skumberg är omtyckt.

– Omtyckt? Det är väl bara för att han håller på att dela ut sina wienerbröd?

– Delar ut, precis som tomten. Påpekade Martyna listigt.

Knegoff såg inte övertygad ut.
– Det är ju jul. Upprepade Martyna. Julen är fridens och förlåtelsens tid. Du måste glömma och förlåta att Skumberg gått runt och delat ut wienerbröd på din strand.

– Du säger då de finaste sakerna. Sa Knegoff, med en tår i ögat.

Han reste sig upp och tog Skumberg i hand.
– Då säger vi det. Sa han. Du får vara tomte här i kväll.

– Jag ber att få tacka för förtroendet, direktörn. Svarade Skumberg.

Sedan stoppade han handen innanför rocken.
– Jag tror att du behöver någonting till kaffet. Får det kanske lov att vara ett wienerbröd?

Det vattnades i munnen på Gösta som satt intill.
– Har du fler av den sorten?

Martyna tog fram ett fat och Skumberg tog fram en påse till och fyllde det med färska wienerbröd. Gösta sträckte ivrigt fram handen, men Hjördis slog undan den.
– Du borde tänka på figuren. Förmanade hon.

– Ja, men det gör jag ju! Försvarade sig Gösta och sneglade på en flicka i personalen en bit bort.

– Jag menar din figur, gubbstrutt!

– Jaså?

Med kaffekoppen och wienerbrödet i ena handen förde Knegoff med sig Skumberg in på kontoret för att prova tomtemunderingen.
– Tror du att det finns någon möjlighet att vi skulle kunna börja sälja de där wienerbröden i min cafeteria? Frågade han.

Knegoff’s uppesittarkväll blev en succé. Thomas och Britt ledde lekarna, och Skumberg hade god hand med barnen i knät och utdelandet av julklappar. Han fick dessutom hjälp av Ulla-Bella som hittade på roliga rim till paketen. Ola, Per och bandet framförde flera trevliga sånger som gästerna dansade till. Gösta och Hjördis slöt fred, en fred som rådde ända till självaste julaftonskvällen då Hjördis såg vad för rim Gösta hade låtit skriva på hennes present.
Både barn och vuxna var nöjda efteråt, utom möjligtvis Vaktmästaren, som insåg att det nu skulle bli arbete varje jul hädanefter.

Tulltjänsteman Gömstedt, Lasse Polis och Harry Andersson gjorde ett tillslag mot torget, och de importerade julgranarna, men då de anlände hade försäljaren sålt slut på lagret, och inget bevis för att utländska granar såldes gick att uppbringa. Tullaren återvände besviket till Helsingborg, medan Lasse i förtroende frågade försäljaren om han hade lagt undan granen till honom som utlovat.

När de sista gästerna hade gått hem, och Vaktmästaren höll på att låsa kom plötsligt Knegoff fram till honom.
– Följ med så ska du få se vad jag planerar inför nyåret!

Knegoff tog med honom till ett låst förråd som han öppnade. Det var mörkt inne i förrådet. Vaktmästaren tog fram en tändare.
– Akta! Varnade Knegoff. Du vill inte att någonting ska ta eld härinne.

Han tog fram en ficklampa och lyste på varorna därinne. Förrådet var fyllt av lådor med fyrverkerier.
– Det kommer att bli ett storartat skådespel på nyårsafton. Skrockade Knegoff förtjust. Jag planerar att vi ska ha öppet hela nyårsnatten. Det kommer att dra massor av folk och vi kommer att göra stora förtjänster!

Vaktmästaren såg förfärad ut.
– Semester! Semester! Gnällde han dystert.



God jul och gott nytt år önskar bröderna Eriksson.
Patrik från Åryd och Henrik från Stockholm.

 

 

 

« Tillbaka till blandat