Musikteater

Vår första musikteaterföreställning hette ”I bur och moll”, en miljökabaret i elfte timmen, som det stod i programbladet.

Det var Julius, välkänd Lundaprofil både som konsertarrangör och som ansvarig för såväl Julius biljettservice som platthandel, som hjälpte oss att komma ut och spela på gymnasieskolorna i Skåne.

Latinskolan

Vår allra första föreställning ägde rum i Latinskolans aula. Så mycket till föreställning var det förstås inte, vi skrattade så vi tjöt och fick knappt fram ett ljud. Vi gömde oss bakom varsin skärm, och emellanåt kröp vi fram och försökte säga något, men det gick bara inte. Vi bara vrålade av skratt och eleverna likaså.
Om de fick sig så mycket miljökunskap till livs är osäkert, men roligt hade dom i alla fall. Och det kan ju vara lika viktigt det.

Till slut gick brandlarmet, och alla var tvungna att springa ut. När folk strömmade tillbaka efter falsklarmet var tiden ute, och vi tackade för oss.

Vi fick aldrig reda på om det var rektorn som stått i kulisserna och tyckt att han måste göra något åt det hela och utlöst larmet. Men det är väl inte omöjligt.

Rikskonserter

Efter att vi spelat ”I bur och moll” i Kristianstad, kom det fram en man som hette Leif Jansson, som representerade Rikskonserter. Han ville att vi skulle göra en föreställning för låg- och mellanstadiet som det hette på den tiden. Därmed inleddes vårt turnerande över hela vårt avlånga land, och vi tillbringade mer tid i bilen och på hotellrum än hemma. Det var också då våra första TV-serier kom till, och de som bott vägg i vägg med oss på Stadshotellet i Värnamo eller Blå Aveny i Umeå, har säkert hört både Hjördis och Greve Toffelsparre repetera repliker långt in på nätterna.

Leif Jansson hade en liten anmärkning på vårt framträdande. Vid ett tillfälle hade han skymtat Olas mage i glipan mellan jeansen och T-shirten. Det var viktigt att vi rättade till framöver, påpekade han. När vi senare började turnera med ”Leoparden som slutade sjunga”, var vi klädda i så minimala leopardskinn (syntetiska) att inte ens Pers fru sett mer av honom. Det var annat än en liten glipa det. Men med vår brist på såväl sensualism som uttalade muskler, var det aldrig någon som förfasade sig, och ”Leoparden” letade sig ända upp till Vittangi och Jukkasjärvi och gav sig inte förrän vi gjort över 1 000 föreställningar.

I bur och moll

Leoparden som slutade sjunga

Även om vi övat en hel del, är ingen av oss särskilt framstående på något särskilt instrument. Däremot kan vi få ljud i det mesta, och brukar ha med oss allt från tromboner och klarinetter till syntar och en och annan banjo när vi är ute och spelar. Det är inte alltid så lätt att spela flöjt just som man tutat i en trumpet, men så lät det också som det lät.

• Sångbåten
• Dörren

« Tillbaka till listan

Här ligger Isidor och väntar på att få uppträda. (Foto: Per Dunsö)

I väntan på Musikalen. (Foto: Per Dunsö)

Nakenchock! Endast en välutbildad zoolog med god syn kan skilja dessa båda individer från riktiga leoparder.

 I bur och moll. (Foto: Bo Mårtensson)

"Leoparden som slutade sjunga”, vår första skolföreställning för barn i årskurs 2 –5, i en gymnastiksal någonstans i Sverige. (Foto: Per Dunsö)

På väg till Stockholm. Förutom Ingalill och Isidor syns också lejonet Lennart vilandes på en väska. (Foto: Per Dunsö)

Vår ständige följeslagare när vi turnerade land och rike runt. Tack för att du räddat våra strupar! (Foto: Per Dunsö)