Månad: december 2006

Här sitter jag alldeles ensam. Men jag får väl skylla mig själv som inte gått ner de där 10 kilona som ingen är intresserad av att bjuda ut.

Annat var det för 20 år sen. På Toffelsparres slott. Då hade greven bjudit in det enkla folket från byn för att tillsammans med högadeln dansa in det nya året på maskeradbalen.

Naturligtvis var maskeraden till för att överbrygga, eller snarare dölja de sociala skillnaderna, och när klockan slog 12 och man slet av sig maskerna, stod de där, sida vid sida, pigor, grevar, torpare och baronessor. Och alla hade de lika roligt.

Jag lovade i går att lägga ut en låt som Carina sjöng på maskeradbalen för 20 år sen. I TV hördes ju inte låten förrän dan efter, alltså på nyårsdagen, eftersom Toffelhjältarna sändes redan nio om morgonen.

Låten heter Klockan är tolv, och jag älskar den för att både Carina och Martyna sjunger, Carinas mogna, fylliga röst blandas med Martynas spröda gälla stämma.

Hoppas att du också sliter av dig masken klockan 12, och att 2007 ska bli ett år när vi tänker mer på hur vi är än hur vi ser ut.

Som Carina sjunger: Klockan är 12 – fyll alla golv – maskeraden är slut – kom, titta ut…

Ola

Gott nytt år önskar vi dig, Per, Ola och Bo.

Sen några månader tillbaka har jag, trots mina blygsamma 173 centimeter, fått en irriterande sladd i pannan varje gång jag kommit hem.

Detta sedan jag installerade bredband. Jag är den minst händiga av alla jag träffat, (inklusive en halt hund jag passade en vecka under 80-talet) vilket inte utgjorde något problem så länge Per och jag arbetade tillsammans. Han spikade gärna upp hyllor och bytte glödlampor medan jag ringde obehagliga samtal.

Nu bor ju Per i Saxemara, och därför har denna bredbandssladd tagit sig från hallen in till min dator via taklampan och därmed hängt och dinglat i ögonhöjd. Att spika upp den så där tjusigt längs taklisten som Martin Timell skulle gjort är inte att tänka på för min del.

Men nu går jag åter här och sträcker på mig utan att luggen oroas. Thor-Björn, denna hemsidas uppskattade snickrare, dök nämligen upp i dag med två wienerbröd och en D-link 524 Wireless G Router. Ja, fråga mig inte vad det är för något, men nu funkar mitt Internet utan inblandning av irriterande sladdar.

Jag förstår att kvinnor alltid i kontaktannonser före allt annat nämner att de vill ha en lång händig man (eller kvinna). Lång ska han naturligtvis vara för att upptäcka och undanröja alla hinder typ nerhängade bredbandssladdar och händig för att ha nåt att göra och känna sig viktig medan man själv ligger i soffan och spanar in nån såpa.

När det gäller just lång och händig kan jag rekommendera Thor-Björn. Han är väl 193 eller nåt ditåt. Jag har just med stort nöje läst första kapitlet i hans kommande bok ”Ängeln vid Hovs Hallar” och är väldigt nyfiken på fortsättningen.

Just nu är det exakt 20 år sedan ”Toffelhjältarna går igen” sändes. I morgon lägger jag ut låten som Carina sjöng just på nyårsafton. Kanske väcker den lite glada minnen hos någon.

Ola

Klockan 17,11 vinkade jag av Jonathan på stationen i Malmö. Redan när sista vagnen försvann i dimman började det kännas tomt, inte alls som jag tänkt, skönt att jag nu äntligen kan hinna med mig själv lite grann.

Och så kan jag berätta angående gårdagens blogg, där författaren Henrik Kullander som han själv uttryckte saken ”döpte en av huvudpersonerna till André Jeurling, efter André, som en ytterst subtil liten hyllning”, gjorde den ”riktige” André mäkta stolt och mig utomordentligt avundsjuk.

Som tur är för mitt självförtroende har jag fått ett mail från en annan författare, nämligen Pontus Liedberg, som dock inte skriver romaner utan konstruerar korsord.

Så här skriver Pontus:

”Jag jobbar som korsordskonstruktör och brukar försöka fläta in era grejer ibland, en gång bytte dock tidningens redaktion från mitt ”Julig 80-talsfavorit” till ”Hemmens manliga mesar”. Jag blev lite sur (speciellt som krysset skulle ha 80-talstema) men jag la in Toffelhjältarna i ett annat kryss i en annan tidning istället.”

Kan man bli annat än stolt som en tupp. Du har räddat mitt anseende, Pontus.

Nu tror ni förstås att jag kan lata mig en vecka när min son är bortrest. Det trodde jag också. Men det finns fler författare här i världen. I morgon klockan 11 kommer vår webbdesigner och tillika min mycket gode vän Thor-Björn Bergman hit med sitt bokmanus (och något gott till kaffet hoppas jag).

Thor-Björn har just lagt sista handen vid sitt manus ”Ängeln vid Hovs Hallar”, och jag har nu fått det synnerligen hedersamma uppdraget att som den siste i raden av redaktörer få läsa genom det som den 21 april kommer att födas som bok.

Det ska bli oerhört spännande. Nu ska jag titta på ”Såsom i himmelen”.

Ola

Nu har vi fått så många svar som är fel i veckans tävling så nu går jag in och hjälper till lite, ungefär som Sten Broman gjorde i Kontrapunkt en gång i tiden, minns ni det?

Låten ni ska lyssna på är ju City-ungar och frågan gäller ju vem som sjunger versen om kon. Självklart är det någon i ”Drömbandet”, som vi ju kallar oss när vi spelar i ”Nya Drömplanket”. Och inte är det Catherine och inte Truls eller Lotta för de sjunger ju som jag sa i kören. Och då är det ju bara 4 kvar att välja på.

Vet du vem André Jeurling är? Nej, det är inte vår André, men nästan. Så här skriver författaren, Henrik Kullander, själv:

”Jag kan på rak arm inte nämna ett enda tv-program som gjort större intryck på mig än Toffelhjältarna och Solstollarna. Framför allt Toffelhjältarna. Jag var tolv-tretton år första gången det begav sig och det var fullkomligt magiskt. Som lite kuriosa kan jag berätta att jag skrev en bok för några år sedan och att jag döpte en av huvudpersonerna till André Jeurling, efter André, som en ytterst subtil liten hyllning.”

Jag blir riktigt avundsjuk. Ingen författare har mig veterligen skrivit om någon ”Oh la Stroem”, men det är väl inte för sent.

Henrik Kullander får idel lovord i pressen för sina båda romaner ”Elfenbenssvart” (med André) och ”Något odödligt”. Spännande nyårspresenter båda två, antingen till dig själv eller till någon annan läskunnig.

Så till avdelningen fel. Fick ett mail från Ami:

”Läste om hur du åkte till Pella på julafton men du  körde dit med Truls, Pellas syster? Har jag fattat fel? Du måste väl ha menat Pellas bror?”

Jo, givetvis.

Nu måste jag ner i tvättstugan, tröjorna borde va’ torra vid det här laget. Undrar om någon har torrare tröjor än jag? Någon som beundrat min klädsel har jag hittills i alla fall aldrig träffat.

Ola

Ola i torr tröja

Antingen var det en väldigt svår fråga i denna veckas tävling eller så vill ingen vinna CD:n. Ja, en del svar har vi ju fått förstås, och dom flesta har faktiskt svarat fel.

För att göra priset lite mer attraktivt så här till nyår, skickar jag även med ett sånt här klistermärke.

När det gäller fel så har vi ju bett er att hjälpa till att hitta fel på sidan. Det har Roger Andersson från Vårgårda gjort. Ett fel som gäller DVD:n. Så här skriver Roger:

”Ett fel kan jag ha hittat. Skumberg och Anna Book från 85, det inslaget kom inte med på dvd:n enligt mig men kolla själv om jag har fel.”

Jag har faktiskt inte hunnit kolla, men det var meningen att inslaget där Skumberg får unga fröken Book att säga ”chokoläääde” skulle varit med, så det har jag skrivit någonstans. Är det någon som vet? Säger Anna ”ckokoläääde” på DVD:n?

Jag talade med Anna i telefon häromdan, men då sa hon det inte. Men så är det ju heller inte jag som är Skumberg.

Här kommer i alla fall en bild från det aktuella tillfället. Kanske någon undrar varför det är gult i mitten på wienerbrödet, om det nu ska vara danskt, det där kladdet ser ju inte ut som chokoläääde precis. Men det är faktiskt ett danskt. Skumberg har kamouflerat chokladen med lite gult för att lura tullverket.

Det fanns faktiskt en hel del människor som på allvar trodde att man inte fick införa mer än tre wienerbröd från Danmark. Och det är väl egentligen inte så märkligt med tanke på alla underliga lagar och bestämmelser som finns nuförtiden.

Ola

En något suddig Anna Book på väg att säga ”chokoläääde”, men först efter att ha smakat och verkligen förvissat sig om att det är ett danskt wienerbröd. (Foto: SVT)

Vi skulle ju egentligen haft dragning i dag (eller rättare sagt i går) i veckans tävling, vilket vi ju brukar dokumentera med en liten filminspelning, men därav blev inget. Och inte alls för att det råkade var julafton, utan på grund av att vår fotograf/webbdesigner/alltiallo/ filmare etc Thor-Björn blev lite krasslig, yr helt enkelt, och då är det inte lätt att ställa in skärpan.

Jonathan och jag har just kommit hem från min systerdotter Pella, där vi, i den mån vi är hemma, brukar samlas kring granen under julaftonskvällen.

Truls, Pellas syster, och jag körde dit tillsammans och passerade då den ljusa och juliga gågatan i Malmö, där det brukar vimla av folk. Gatan låg helt öde. Det var nästan spöklikt. Och jag berättade för Truls om en julafton då jag var i Ho Chi Minh City, i Vietnam. Hela innerstan var smockad med människor som alla utstrålade en enorm glädje, trots att Vietnam är ett av världens absolut fattigaste länder utanför Afrika.

Lycka har väldigt lite med pengar att göra, men det har blivit så i vår del av världen, där våra liv hela tiden värderas utifrån ett ekonomiskt perspektiv, att det är svårt glädjas åt annat än materiell framgång.

För visst skulle även jag bli gladare om någon prackade på mig en ipod, en ny scanner som inte krånglade, en BMW-cabbe, en diskmaskin, en Steinwayflygel, några fungerande bantningspiller, en platt-TV och en sån där epiphonegitarr jag hade under 60-talet.

Men allt det där hade jag lika gärna kunnat undvara, om bara… nä, nu måste jag lägga mig, klockan är ju nästan 3.

Ola

Julen 1985 damp det ner en julhälsning i brevlådan, den finaste julhälsning Per, jag och några andra få utvalda nånsin fått.

Den kom från Skumberg. Posten hade just börjat med kassettbrev, små gula kassetter där man kunde skicka en liten hälsning till någon. Skumberg gjorde en egen inspelning av ”White Christmas”, både på engelska och med svensk översättning. Jag blev så rörd att jag grät när jag lyssnade på den första gången, och det gjorde jag även nu när jag hittade den i gömmorna.

Kvalitén på det gamla kassettbandet är minst sagt usel, men det förtar inte upplevelsen. Och Skumberg visar också vilken bra gitarrist han är. Lyssna och njut.

Här följer hans egen översättning av den klassiska jullåten:

Jag drömmer om en vit jul
så som jag minns den från förr
där trädtopparna glittrar
och barnen lyssnar
för att höra bjällerklangen genom snön

Jag drömmer om en vit jul
med varje julkort som jag skriver
må dina dagar bli lyckliga och ljusa
och må alla dina jular bli vita

God jul från Skumberg

Ola

God jul till er alla! Julkort från 1987 eller 1988. Per, Skumberg (här som Bo Mårtensson) och Ola i Olas julröda Ford Escort.

Är det inte konstigt, nu när jag äntligen har tid att svara på alla mail vi har fått + skriva lite nytt till hemsidan, till exempel om Toffelhjältarna som det ju inte står särskilt mycket om (eller skriva färdigt min roman), då sätter jag mig i stället och spelar ”Spindelharpan” på datorn. Förutom att jag inte tycker det är särskilt roligt, får jag dessutom ont i ryggen.

Är det sånt som gör att man inte blir statsminister eller nåt ditåt? Rent kompetensmässigt står jag mig ju bra konkurrensen, men Reinfeldt kanske hoppar över datorspelen.

Det var faktiskt värre för några år sen, för min del alltså, när jag höll på med Tetris. Jag var tvungen att slänga det för att överleva. Troligtvis är jag bäst i världen på Tetris, vilket ju sannerligen inte är nåt att skryta om.

I lördags skrev Lars en kommentar här i bloggen där han bad oss lägga ut vår version av ”Änglaspel” från Toffelhjältarna. Låten ligger ju redan på sidan med Ministollarna, men här bjuder vi nu på vår egen version, som vi sjöng i första Toffelhjältarna, första programmet, när servitrisen Linda (Carina) kommer till slottet.

Vi sjunger några verser, sen tar Carina över (till alla musikälskares glädje). I andra programmet sjunger Carina den själv, kanske lägger jag ut den versionen i morgon.

Om Spindelharpan går ut alltså. Annars hörs vi på julafton.

Ola

Carina Carlsson i Toffelhjältarna