Månad: januari 2007

I går damp det ner ett märkligt mail från Rickard Paradi i Skövde. Ungefär så här stod det: ”Min far är från Ungern. Första tiden i Sverige hette vi Olah i efternamn, och när min far presenterade sig var det på samma sätt som i Ungern med efternamnet först och sen förnamnet. Min far heter Bela vilket då blir Olah Bela. Han är dock violinist och inte sekreterare. Ett lite komiskt sammanträffande.”

Sjävklart förstod jag att Rickard skojade. Men så kollade jag upp det hela och då visade det sig att det är alldeles sant. Det är ju inte klokt egentligen. Och att ingen påpekat det tidigare, alltså det faktum att man faktiskt i Ungern kan heta så, Ulla-Bella, även om det nu inte stavas så.

Tack Rickard för denna fantastiska upplysning. Är det någon annan som har en liknande historia på lager så vill vi gärna ta del av den.

Är du intresserad av hur jag ser ut i verkligheten, kan du komma till Aurahallen i Malmö i helgen. Nu tror jag inte att någon är det, men du kanske vill komma dit i alla fall. Där avgörs nämligen SM i badminton. Finalerna går på måndag.

Utomhus-SM i badminton 1950. Jag förlorade redan i första omgången men fick hederspris för sexigaste byxor.

Även Jonathan (son) spelar. Inte i stora SM dock. Men samtidigt spelas lag-SM för Jonathans ålder, U15, och Aura – där han spelar förstasingeln – är favoriter eftersom de vann förra året.
Jag gör gärna reklam för badminton eftersom jag tycker sporten får på tok för lite uppmärksamhet i våra medier. Och eftersom jag själv spelat.

Kom gärna och heja på Jonathan. Så kan du ju heja på mig samtidigt.

Ola

Jonathan friidrottar också. Här tillsammans med Stefan Holm och Kajsa Bergqvist.

Ni som sett vår DVD ”Solstollar och Toffelhjältar” vet att jag inledningsvis avslöjar att jag ibland haft lite kontakt med Pers fru Ingalill bakom ryggen på Per. Oftast har det rört sig om att Ingalill bett mig rätta till Pers frisyr eller avlägsna eventuella näshår innan vi ska spela in någon scen. Eftersom Per är den kanske minst fåfänga människa jag träffat, ägnar han tiden åt annat. Jag har faktiskt aldrig sett honom titta sig i spegeln, inte ens när han är hos frisören.

Nu har Ingalill hört av sig igen. När hon häromdan storstädade en gammal byrå, upptäckte hon två bilder hon aldrig sett tidigare. Troligtvis har Per försökt smuggla undan dem, vilket är fullt förståeligt. Ingalill tyckte dock att hemsidan ska slå vakt om sanningen, hur obehaglig den än kan te sig.

Därför publicerar vi bilderna utan hjälp av Photoshops förskönande filter. Den första föreställer Per som nybakad student. Huruvida han är oerhört förkyld eller om det är ett försök att odla någon typ av mustasch har Ingalill ingen aning om eftersom de inte kände varandra på den tiden.

En fjunigare mustasch får man leta efter. Och på tal om att leta. Så här skriver Johan från Lomma: ”Mina absoluta favoritkaraktärer är dock de danska kvinnliga ”bagarna” i Solstollarna med Ulla-Bella. Orden ”den lille silleman” kommer jag aldrig att glömma. Men vad heter hon som Ola spelar? Den kraftige av dom.”

Förstår inte riktigt vad Johan menar med det där ”den kraftige av dom”. I alla fall, Per heter ju Ilsegerd, men jag kunde absolut inte komma ihåg vad jag hette. Och nu har jag suttit i över två timmar och bläddrat genom alla bageriscener bara för att upptäcka att jag inte hette något.

Man får väl säga att det var tur att Sverige inte drogs in i någon krigssituation i slutet av 60-talet. Det var nämligen då Per gjorde lumpen. Säg den fiende som skulle bli rädd för mannen här under. Kan det vara efter att ha sett dessa båda bilder som Per undvek att titta sig i spegeln. Troligtvis. Med den positiva följden att han nu inte är det minsta fåfäng.

Om någon timme går tiden ut för veckans tävling. När det gäller månadens tävling – Look a like, där ni ska vara lik någon av oss eller någon av våra figurer – har ni däremot hela februari på er. Om du kan hitta en person som liknar Per på någon av bilderna ovan, eller om du själv råkar se ut så, ja, då utlovar jag följande priser: En DVD, en CD, ett klistermärke, 5 idolkort och en singel. Ja, som tröst naturligvis.

Ola

1963 var det meningen att jag skulle ta realexamen på Petriskolan i Malmö. Det hette så på den tiden när man gick ut 9:an, fast man sa bara realen. Egentligen var det inte 9:an man gick ut, efter 6:an började man om igen i ettan, ungefär som man gör i gymnasiet nu. Men inte har skolan blivit bättre för att man ändrat lite siffror hit och dit. Det är sånt dom hittar på för att visa att dom gör något.

I alla fall, jag slutade mitt i terminen och började som smörgåsnisse på tåget i stället, det var ju då man fortfarande hade en riktig restaurangvagn. Det innebar att jag ett par gånger i veckan åkte till Stockholm, och mina kamrater var oerhört avundsjuka. Ingen av dem hade någonsin varit i Stockholm. Då gick jag alltid till Gröna Lund, till Jump inn som var innestället då (Visst hette det väl så?). Och just den dagen jag skulle tagit realen, dansade jag i stället med en tjej från Hagsätra som inte förstod ett ljud av vad jag sa.

Bara några år senare var Mora och jag där och spelade med Gonks. Då ansträngde sig tjejerna lite mer för att förstå, det var ju så när man var popidol. Och 25 år senare, alltså 1988, avslutade vi sommarturnén med Solstollarna på Gröna Lunds stora scen. Här sitter vår tekniker Göran och väntar på att klockan ska bli 20,00 (om det nu inte är efter framträdandet, det verkar ju vara ganska mörkt). Nedanför scenen till vänster skymtar Håkan.

Det är Ami som skickat bilderna. Ami och hennes son Erik brukade dyka upp när vi spelade, och hon har bilder från de flesta folkparker vi varit i. Jag ser att även Gröna Lund, eller Grönan som man säger, har blommor framför scenen precis som Liseberg. Undrar vem som härmat vem?

När jag tittar på Amis bild här ovanför tänker jag att ett förslag till en tävling skulle ju kunna vara ”Gissa vilken låt”. Men då måste jag först gissa själv. Jag förstår inte vad vi håller på med här. Skumberg viftar med en svensk flagga och Ulla-Bella och Tullaren sträcker händerna i luften. Mycket märkligt. Är det någon som har något förslag? (På bilden från vänster: Tullaren (Per), Skumberg (Mora), Truls, Ulla-Bella (Ola), Thomas och Håkan. Foto: Ami Svensson.)

Man skulle nästan kunna tro att bilden här ovan är från tiden när jag var popstjärna, men som ni ser på T-shirten så är det från Solstolle-spelningen 1988. Det är inte klokt vad man kan känna sig märkvärdig när det står vakter och motar bort folk. Nu skulle jag behöva vakter som körde fram folk i stället. Undrar just vad mina Rayban tagit vägen? Dom var ju tillräckligt stora för att dölja eventuella påsar under ögonen.

I morgon är det sista dan att vara med i veckans tävling. Ta chansen, vi har inte fått särskilt många rätta svar.

Ola

En gång när vi i Solstollarna spelade i Tosselilla – Skånes svar på Bert Karlssons Sommarland – uppträdde också en duktig stuntgrupp. Ledaren för truppen presenterade sig som Stefan Kumberg.

Han berättade att på hans ytterdörr, någonstans i Göteborg vill jag minnas, stod det S. Kumberg. Jag visste ju inte riktigt om jag skulle tro honom, men det visade sig vara sant. Han kände inte till våra program, men när alla hans vänner började kalla honom Skumberg, tog han förstås reda på anledningen. Läser du detta Stefan, så hör gärna av dig.

Nu har det hänt något nästan ännu märkligare. Eller vad sägs om följande mycket läsvärda artikel.

ÄRAS DEN SOM ÄRAS BÖR

Välkomna till Skumbergsvägen!

HUDIKSVALL (Solstolle-Posten)

Han kom, vann våra hjärtan – och försvann.
Mängder av fans har förgäves sökt svaret på vad som hände Skumberg sedan kamerorna slocknat och solen gått ner över Ribergsborgsstranden i Malmö. Öppnade han ett eget bageri? Emigrerade han till Danmark? Frågorna har varit många, men spåren ytterst få.

Men nu är mysteriet av allt att döma löst.
Solstolle-Posten kan i dag avslöja att det Skumbergska spåret leder norrut, närmare bestämt till Hudiksvall i Norrland. Där träffar vi en ytterst artig herre, elegant skrudad i svart rock och hatt med en portfölj i handen.

– Det sägs att man inte blir profet i sin egen hemstad, säger mannen som bestämt kräver att få vara anonym.

Artigt sträcker han fram en påse och bjuder på färska danska wienerbröd samtidigt som vi svänger in på gatan och ser skylten – Skumbergsvägen
– Äras den som äras bör, säger han.

I Skumbergs hemstad, Malmö, har berömda storheter som Per-Albin Hansson, Alfred Nobel och Olof Palme alla fått gator eller platser uppkallade efter sig. Men en av bygdens stora söner har beslutsfattarna i staden glömt bort. Men i Hudiksvall vet man hur en hjälte ska hyllas!

OWE WEMODH

Tack Owe, för en synnerligen välskriven artikel! (Nej, det är inte jag som skrivit artikeln)

För tro det eller ej, mina vänner, detta är faktiskt sant.

Ola

Är det möjligtvis S. Kumberg ute på ett av sina livsfarliga stuntuppdrag? Nej, det är faktiskt den riktige Skumberg på väg till det danske bageri.

Varannan onsdag lämnar jag mitt kåseri, oftast framåt småtimmarna. Sitter och knåpar med det just nu så då blir det inte så mycket bloggat.

Den här veckan handlar kåseriet bland annat om professor Annica Dahlström, som ju anser att det är en oerhörd skillnad på kvinnliga och manliga hjärnor, vilket bland annat innebär att kvinnor är mycket bättre på att städa. Säga vad man vill om det, men det är en bra utgångspunkt för ett kåseri.

Det är för övrigt samma Annica som för något år sen påstod att tjejer med små bröst är bättre i matte än andra tjejer, vilket ju fick en hel del människor att reagera.

Reagerade gjorde ni också på gårdagens falska affisch. Ja, falsk var den ju egentligen inte, det var ju bara ett förslag. Många av er skulle tydligen komma om det verkligen rört sig om en konsert, men totalt räknade jag ändå bara in 17 stycken. Det hade ju säkert varit både intimt och mysigt, men kanske inte så lönsamt.

Nej, nu måste jag fortsätta med Annica. Ni kan ju leta efter svaret på veckans tävling på hemsidan så länge. Nånstans där finns det faktiskt. Men det är inte många som hittat det än.

Ola

Hjördis är säkert duktig i matte, åtminstone om man får tro Annica Dahlström. Här uppträder vi på Äpplet i Umeå 1991. Foto: Anna Bengtsson.

Nej, tyvärr är det inte riktigt sant. Någon konsert har vi inte på gång. Inte än i alla fall. Men det är ju lätt att tro när man ser denna proffsiga affisch. Det är Johan Rönn som suttit framför datorn och knåpat. Och inte nog med det. Johan har räknat ut att kommer det 186 människor som betalar 150 kronor var, så skulle det hela gå ihop. Det känns onekligen frestande.

Vi har ju spelat på konserthuset tidigare. Det var över 20 år sen. Enligt biljetten du ser här närmare bestämt den 10 november 1985. Vi gjorde fyra föreställningar, alla för utsålda hus.

Vi inledde med att spela ”Konsert för liten stjärt”, ett stycke vi framfört redan i Drömplanket. Per satt vid pianot och jag dirigerade. Och musiken hämtade vi från en skiva med Tjajkovskijs pianokonsert nr 1 i Bb-moll som nog de flesta av er känner igen. Men i stället för att spela med händerna, använde Per en liten stjärt som tillhörde hans dotter Lisa. De brukade göra så hemma, och Lisa tyckte alltid det var oerhört roligt när baken studsade mot pianot. Men när vi skulle spela in, var det inte alls lika kul, och Per fick muta Lisa. Därför ser hon en aning sur ut i Drömplanket mumsandes på en kaka.

När det var dags för Konserhuset hade Lisa blivit en väl stor dam för att uppträda naken, men Per och Ingalill hade varit förutseende nog att producera en ny stjärt, tillhörande sonen John.

Dock vägrade konserthusledningen gå med på att Johns bak naken skulle hoppa upp och ner på Steinwayflygelns tangentbord. Han var tvungen att nyttja blöja, då man befarade att han på grund av sin späda ålder kanske skulle bli orolig i magen med en så stor publik.

Det var ju inte riktigt samma sak med blöja, lite som att spela Haydns trumpetkonsert med sordin. Men vi genomförde i alla fall konserten. Och John uppträdde exemplariskt och lämnade inget efter sig på tangenterna.

Däremot hade vår ljussättare satt en lampa på tok för nära flygellocket så att ett litet brännmärke uppstod. Så gör man inte med en Steinwayflygel. Det kostade 30 000 kronor.

Ola