Månad: februari 2007

Ja, det var en ovanligt märklig melodifestival. Inte en enda av deltagarna har varit med i våra program. Jag försökte komma på någon annan typ av anknytning, och då hittade jag följande:

Måns Zelmerlöw som gick vidare till Globen spelar ju Danny i Nöjesteaterns uppsättning av Grease här i Malmö. Sandy spelas av Nina Pressing som är en av Sveriges främsta musikalartister. Att många inte känner igen hennes namn beror säkert på att hon allt som oftast arbetar utomlands.

När Nina var 13 år sökte hon som statist till Solstollarna. Vi var egentligen på jakt efter killar eller något äldre tjejer, därför var hon aldrig aktuell. Dumt nog. Hon var fantastiskt duktig redan då.

Nina Pressing, nummer 1015 av de som sökte som statist till Solstollarna. Egentligen var hon alldeles för duktig. Hon borde varit med som artist i stället.

Dessutom kände jag Ninas föräldrar. Och gör fortfarande. Det är pappa Robert som gjort omslaget till min kåseribok ”Jag har sålt min kropp”. Den går fortfarande att beställa i vår webbutik, men vi har inte särskilt många ex kvar. Så är du intresserad så…

Det är Ninas pappa Robert som gjort omslaget till min kåserisamling.

Snart går tiden ut såväl för vår veckotävling som vår extratävling om Eva & Tony. Nej, det var inte Eva Remaeus från ”Fem myror” som någon trodde.

Ola

I dag blir det av olika skäl inte mycket till blogg (dyster). Men jag kan väl passa på att påminna om våra tävlingar. I morgon är det ju sista dan att skicka in till veckans tävling.

Så har vi ju också en liten extratävling. Den ska också besvaras i morgon.

Och slutligen har vi månadstävlingen. Inte är det många som skickat in något. För oss är det ju väldigt roligt när någon försöker härma oss, men det är kanske inte lika roligt att göra det.

Med tanke på antalet bidrag är chansen att vinna är oerhört stor, åtminstone beträffande extra- och månadstävlingarna.

Ibland tycks det som att man som artist eller som någon form av offentlig person ska vara så förbannat lyckad, och är man ensam sammanförs man i pressen med än det ena och än den andra.

Men så ser knappast verkligheten ut. I alla fall inte min verklighet. För att muntra upp mig själv en aning lägger jag in några bilder från en del tillfällen då solen sken, fåglarna kvittrade och framtiden var oviss men ljus.

Gonks under sina glansdagar. Tersen, Ola, Mora och Masken. Vem kunde ana att de två osäkra tonåringarna i mitten en dag frivilligt skulle agera Ulla-Bella och Skumberg. En helt annan sak: aldrig har jag älskat ett klädesplagg så mycket som den skinnrock jag bär på bilden, kvargklömd någonstans i Dalarna i början av nittiotalet.

Fotograf Thomas Nyberg lyckas med konststycket att få alla att sitta still en kort sekund. Från Solstolleturnén 1985. Lägg märke till att Per försöker höja den redan uppsluppna stämningen genom att stoppa brandsläckarens slang i örat.

Vår kanske roligaste TV-tid, första Solstolleserien. Mora, Martyna, Ola, Carina, Per, Anna och Håkan.

Ola

I morgon ska jag ta en fika med Lasse Polis. Ja, han heter ju så i Solstollarna. Egentligen heter han Lasse Sundlöf, men i hela vår bekantskapskrets går han under namnet Lasse Polis. I Solstollarna spelar ju Lasse polis, men han är polis på riktigt också. Han var lite missnöjd med fotot jag lagt in på honom, och det kan man ju förstå. Därför bjuder jag alla damer på en bild från 1987 som ger hans naturliga pondus lite mer rättvisa.

Lasse Polis vaktar direktör Knegoffs röda Merca.

I Cozmoz har Lasse rollen som överstelöjtnant Carl Cassler, chef för SkyPo (rymdpolisen). När vi var klara med inspelningen av Cozmoz, hade vi avslutningsfest hemma hos mig på Friisgatan 3B.

André, Ola och Mora förbereder ostbrickan.

Just denna kväll, var Lasse Polis i tjänst. Men det var en ovanligt lugn kväll i Malmö, så därför kunde han titta in och säga hej.

Lasse som vanligt omsvärmad av damer. Här är det tjejerna som hade hand om kläderna i Cozmoz, Gunnel och Bettan. Oj, vad jag saknar er båda, tänk så mycket roligt vi haft tillsammans!

Medan Lasse var tvungen att ge sig i väg, fortsatte vi andra att festa.

Inte är det konstigt att Helena – som spelar Annika i Cozmoz – valde Zlatan i stället, så ouppmärksam som jag är. Tjejen bakom oss är vår producent Marie Finnson. Vi var skolkamrater på Petri under 60-talet och jag beundrade henne i smyg på skolgården. Men det har jag nog aldrig berättat. Marie producerade även Nya Drömplanket, Solstollarna och Yezzp. Det var synd vi inte fick fortsätta. Marie var underbar att jobba med.

Om det är någon som undrar när vi fikar i morgon, Lasse och jag, så gör vi det klockan ett, alltså tretton, på Caroli. Ja, jag nämner det så att ni har en chans att hålla er undan.

Ola

Många av er väntar säkert på att jag ska skriva lite om Toffelhjältarna, och det kommer jag att göra snart. Men just nu går mycket tid åt att tillsammans med Thor-Björn läsa genom hans manus. Men vi närmar oss slutet, nu har vi inte många kapitel kvar.

I dag hade vi besök av Christer Lindblom från Stevali, ett företag som hjälper till att sälja in böcker till bokhandlarna. Christer var mycket trevlig, inte minst för att han spelar badminton, denna den ädlaste av sporter.

Vi var alla rörande överens om att Thor-Björn lyckats med omslaget. Och sådant är ju viktigt i våra dagar. Tyvärr är det så, att hur bra en bok än är, kan utsidan vara avgörande för om den säljer eller inte. Och jag tycker omslaget är såväl säljande som smakfullt, och dessutom speglar innehållet på ett spännande sätt.

Thor-Björn har inte bara designat omslaget, han är med själv också. Skulle gissa att han är 10-11 år på bilden.

Ängeln vid Hovs Hallar är en självbiografi, och som jag tidigare påpekat, ska jag berätta mer om handlingen när vi närmar oss utgivning.

Christer sa att just nu verkar intresset för sanna historier större än för skönlitterära verk. Vi talade därför också lite löst om huruvida det fanns något intresse av att jag skulle skriva om mitt liv, om allt jag varit med om. Men det får bli en senare historia i så fall. Just nu ligger allt fokus på Ängeln vid Hovs Hallar. Ska faktiskt lägga mig och läsa ett kapitel nu.

Ola

Melodifestivalen sammanföll denna gång med min tvättid, och frågan är om inte centrifugen lät intressantare. Undrar vad det är som gör att folk som normalt skriver ganska bra låtar, får kramp när det drar ihop sig till melodifestival.

Jag var helt övertygad om att Regina Lund skulle ta sig till Globen med sin Rainbow Star, men när jag kom upp med mina nytvättade strumpor var hon redan ute. Jag fick då trösta mig med att vi har haft en egen regnbågsstjärna i våra program.

Anders Ortfelt som Regnbågspojke i ”Dörren”.

Att The Ark skulle gå vidare var förstås väntat. Självklart kommer Ola Salo nu att bli anklagad för att ha stulit låten, den börjar exakt som Love Grows (Where My Rosemary Goes). Men jag måste ta Ola i försvar, inte bara för att han är min namne, utan för att det är förbaskat svårt att veta om det är en egen låtidé eller om man fått den i huvudet på något annat sätt. Kommer man bara på vilken låt ens egen påminner om, är det lätt att ändra lite så det verkligen blir ens egen, men annars vet man varken ut eller in.

Nog om detta. Jag vill också rikta ett särskilt tack till Lustans Lakejer, som utgjorde ett utomordentligt avskräckande exempel för oss åttiotalsföredettingar, alla eventuella tankar på att själv ställa upp i en melodifestival slogs snabbt ur hågen. Men jag beundrar deras mod. (Det kanske gällde ett vad.)

Men det hjälper inte alltid att i stället försöka vara uptodate, svenska Spice Girls får ju heller inte vara med i fortsättningen.

Nej, som jag sa förr lördan, nästa år skriver jag själv en låt. Ska bli intressant och se om jag också får kramp, det är väl inte omöjligt, det verkar drabba alla. Men ni behöver inte vara rädda, jag lovar att inte sjunga själv.

Martyna och Carina i flickrummet i ”Solstollarna”. Det får ta hand om mitt bidrag om jag lyckas blidka melodifestivaljuryn.

Ola

Rymden anfaller? Eller är det Fuglesang som är på väg att landa? Nej, det är bara vi som håller på att spela in kvällsscener till Cozmoz.

Här ser du vårt rymdskepp framför det gamla fina Stadsbiblioteket i Malmö. Det står fortfarande kvar, men just från den här vinkeln kan man inte längre se byggnaden. Man har byggt det nya biblioteket, ”Ljusets kalender”, framför.

När vi spelade in kvällsscener med rymdskeppet här vid biblioteket, var det många som höll på att krocka på andra sidan buskarna, de som kom körande på Regementsgatan. Många ringde också till polisen, till tidningarna och till radion för att rapportera att ett UFO synts ovanför biblioteket.

Här är vi på andra sidan buskarna, på Regementsgatan. En kran håller just på att lyfta en del av skeppet över till den öppna platsen framför biblioteket.

Här lyfter kranen det färdigbyggda rymdskeppet. På kvällen när det var mörkt såg man inte kranen och heller inte linorna. Däremot skeppet som ju hade belysning inuti. Så det är klart, vad skulle folk tro? Av alla scener vi spelat in, så tror jag att det var denna som framkallade mest rysningar, när vi stod där i mörkret i våra rymddräkter och skeppet var på väg att landa, det frustade och stånkade och släppte ut rök. Häftigt!

På dagen kändes inte rymdskeppet lika verkligt. Just där vi står nu, jag som Coz och Per som Moz, kan du kanske låna boken ”Cozmoz”. Här ligger ju det nya biblioteket.

Ola

Jo, då, det hände nämligen mig i går kväll, jag bara somnade. Just när jag skulle sätta mig här och skriva ett intressant inlägg om klimatförändringen. Men det är inget konstigt egentligen. Det har drabbat många andra före mig. Titta här bara, här sitter Per och vår ljudtekniker och chaufför Jonny och småpratar och ser hur pigga ut som helst.

Ja, här sitter dom och ser hur pigga ut som helst, Sveriges svar på Helan och Halvan.

Men bara en liten stund senare, när vi hoppat in i turnébussen, så hittar vi Per så här.

Men strax därefter upptäcker vi ena halvan så här.

Och Jonny då, så fort han parkerat och låst bussen, ser han ut på det här sättet.

Och den andre halvan, Helan, hittar vi så här.

Det gör jag också snart. Jag går nämligen och lägger mig igen.

Ola