Om man går in på hemsidan på ”Medverkande” och klickar sig vidare till ”Folk på TV” och fortsätter till ”Vad gör alla människor på TV?”, så förstår säkert de flesta av er att vi så småningom tänker skriva lite om vad en scripta sysslar med, vad en tom är för något eller vad en studioman kan va’ för en filur.
Under en av bilderna kan ni läsa ”Roger Jansen, legendarisk studioman i Stockholm”. Han förtjänar ett eget kapitel. Men även här i Malmö har vi haft synnerligen legendariska studiomän.
Vad gör då en studioman? Jo, han är länken mellan oss och kontrollrummet. Om Per och jag sitter i var sin soptunna, som vi gör i Nya Drömplanket, så är det studiomannen som ger oss tecken när det är dags att börja agera. Han (eller hon, för även en kvinnlig studioman heter studioman) får instruktioner från kontrollrummet i sina lurar så det inte ska höras ut i studion.
I Malmö har vi haft tur med studiomän. Alla har varit bra. Mycket bra till och med. Men pratar vi känslor, pratar vi Rune Ullebo. Vi fick ett mail för en tid sen från Gittel, Runes dotter. Hon berättar att Rune skulle fyllt 80 förra sommaren.
Ni som tyckt om våra program, jag är inte så säker på att ni alltid vet varför. Men jag tror mig veta, nämligen att det finns en värme i programmen, en värme som tränger genom TV-rutan. Det förstår inte alltid de intellektuella, som söker handling, logik och syfte, de kan kalla programmen amatörmässiga och undermåliga. Men för barn är sådant som värme och känslor viktigare, och det borde det vara för vuxna också.
Sådant förstod du Rune. Tänk bara så många inspelningar du förstört med ditt bubblande skratt. En studioman får ju absolut inte skratta och därmed lura oss medverkande att göra likadant. Men Rune kunde bara inte hålla sig. Och så blev vi tvungna att ta om scenen. Och varje gång blev den bättre. Och värmen från Rune följde med.
Bäst minns jag en gång när Mora spelade Skumberg första gången och sa sin klassiska replik ”Mitt namn är Skumberg” kanske 40 eller 50 gånger. När vi var riktigt trötta på det, så tog jag vår kossa som vi hade i soptunnorna, smalnade av den lite och sa ”Mitt namn är Skummjölk”. Då var det lika bra att bryta för dagen, trots att det var en hel timme kvar. För då bröt Rune ihop.
Han stod där mitt på golvet med hörlurar och knappar och sladdar. Inbäddad i teknik. Men titta på Runes ögon på bilden här under, så kanske du känner igen något av det vi försökte förmedla i rutan.
Rune, tänk så roligt vi hade. Grattis på 80-årsdagen, så här lite i efterskott. Och fortsätt skratta, det behöver man säkert göra överallt.
Ola
