Solstollarna

Se upp för liemannen!

När det gäller veckans tävling, var det ju inte pappan vi frågade efter, utan det var hans dotter vi ville veta namnet på. Hon har varit med i en av våra kändaste TV-serier och är ju självklart också omnämnd på hemsidan. Med samma efternamn som pappa. Alla ni som läst frågan lite slarvigt och råkat svara namnet på pappan i stället, får en chans till. Det får man som bekant inte om man råkar ut för liemannen (se bild).

Nej, ni får inte se den här bilden för att jag tycker att jag har en lyckad frisyr. Utan för att fotot på något sätt kan tänkas föra tankarna till pappan i veckans tävling. Och för att jag undrar hur många av er som använt en lie.

Den här frisyren hade jag bara en vecka eller så, när jag var 14 år och ville ta mig in på barnförbjudna filmer. Jag trodde att jag såg äldre ut när jag skippade luggen. För övrigt bär jag en bryggarfrack, vilket ju inte gör saken bättre. (Höllviken 1962, Möllevägen 32 – tror jag i alla fall. Det går att kolla för huset står kvar.)

Även följande bild går att associera till pappan vars dotter vi vill veta namnet på i veckotävlingen.

Gonks 1966 (?). Från vänster: Masken, Tersen, Ola och Mora (Skumberg). För den modeintresserade: Beige fusk-mockakostym, vita damboots sprutlackerade med ljusbrun färg, svart polotröja i äkta lammull, varm som tusan. (Utanför bild: kalsonger, modell Y-front och bomullsstrumpor, svarta.)

Ola

Ny tävling, vinn vår DVD

Då var det dags igen för veckans tävling. Ibland väljer jag svåra frågor, ibland lätta. Den här tror jag är ganska svår. Men det kanske inte du tycker. Vi får väl se. I somras när vi spelade in DVD:n Solstollar och Toffelhjältar (just den du kan vinna om du svarar rätt), satt vi i våra gamla solstolar mitt på gågatan i Malmö. Eller till och med gågatorna, i själva korsningen där Malmös mesta gågator möts.

En hel del människor kom ju fram och hälsade, och plötsligt dök en bekant från TV upp. Inte bara en bekant till oss, utan också en man som är välbekant för de flesta av er tittare. Han har synts i en rad olika sammanhang, men blev mest uppmärksammad för en TV-serie där han var en mycket omtyckt programledare.

Thor-Björn är inte bara en blivande författare, vår webbdesigner, nära vän och den som filmar vår dragning i veckotävlingarna. Han är också en framstående paparazzifotograf. Självklart fångade han ögonblicket när vår TV-personlighet kom fram och hälsade. (Lägg också märke till hur skickligt vi lyckas dölja Pers anlete med våra armar, allt för att bildens estetiska värde ska öka.)

Men frågan är inte så enkel att vi bara vill veta vem denne skäggprydde gentleman är. Det är nämligen så, att han har en dotter som är med i en av våra TV-serier. Och frågan lyder som följer.

Fråga: Vad heter tjejen som var med i en av våra mest kända TV-serier som är dotter till TV-personligheten som så glatt kommer fram och hälsar på oss på bilden ovan. Självklart har dom samma efternamn, men annars är dom nog inte särskilt lika. Dottern bär varken skägg eller sandaler, men rör sig minst lika smidigt som pappa.

Ja, vad säger du? Var det en svår fråga? Om inte minst 25 svarat rätt på torsdag så presenterar jag nya ledtrådar. Men jag tror nog ni kan lista ut vem det rör sig om. Svaret vill vi ha senast lördagen den 24 mars (Jonathans 15-årsdag) och svarar gör du som vanligt på kontaktsidan.

Lycka till!

Ola

Veckans vinnare: två stycken!

I dag har vi haft dragning i veckotävlingen. Och det var en nykorad svensk mästare i badminton (U15) som drog vinnaren.

Olas son Jonathan vann SM-guld för 15-åringar för andra året i följd. Det var en mycket rafflande final mot dubbelkompisen Christian Fernström. (Foto: Thor-Björn Bergman.)

Pers barn har ju inte satsat på idrott, men i gengäld är alla mycket duktiga i musik. Ni ska få veta mer om både John och Nils så småningom, men i dag är det Pers dotter Lisa som framför sina gratulationer till Jonathan med två egenhändigt komponerade sånger. Lyssna på dessa mycket fina låtar här: Fantastiskt underbar röst har hon också Lisa, vilket inte förvånar någon som hört mamma Ingalill som ju sjöng i Mixed Media.

Lisa Dunsö i ett känslomässigt utspel. Det är ju vad musik – och all konst – ytterst handlar om: Känslor!

När man är sådana ointressanta och obegåvade pappor som Per och jag, måste man ju ibland få skryta lite om sina barn i stället. Det gör vi så gärna.

När det gäller veckans tävling så frågade vi ju efter vem det var som uppträdde på Skumbergs båt. Och ni har faktiskt gissat på samtliga artister som var med i Solstollarna, men det var bara en som sjöng på Skumbergs disco, nämligen Fredrik Willstrand. Det visste Carolin Nielsen från Höganäs som vann CD:n Solstollar och Toffelhjältar. GRATTIS CAROLIN! Och här kan du titta hur dragningen gick till.

Jonathan spelar först Cozmoz theme och drar sen vinnaren i veckans tävling: Carolin Nielsen. I morgon är det dags för en ny tävling. Missa inte den!

Ola

Yezzpigt värre

Hade mamma levt skulle hon nog ha sagt något  i stil med ”Sitter du framför datorn nu igen, gå o lägg dig, klockan är ju halvfyra på natten. Du kommer att få lunginflammation”.

Jag fick aldrig nånsin lunginflammation – så länge mamma levde, men har haft det tre gånger sen hon dog. Så det är nog bäst att jag går och lägger mig igen.

Men Per då, är du så där trött ska du inte sitta uppe och spela in en DVD på parkeringsplatsen framför Coop vid Stadion i Malmö. Du kan få lunginflammation. (Foto: Thor-Björn Bergman.)

Nu var inte Per så trött egentligen. Vi spelade in en scen för att illustrera vår TV-serie Yezzp. Yezzpningen finns att beskåda på DVD:n Solstollar och Toffelhjältar.

Själv är jag så där trött alldeles på riktigt. Gonatt!

Ola

Trötter vid datorn

I vanliga fall, oavsett om jag sovit ordentligt eller ej, brukar jag vara som allra piggast just vid den här tidpunkten, alltså runt midnatt. Så har det inte varit den senaste veckan. Jag är helt slut, och det är inte omöjligt att jag somnar när som helst.

Annat var det i dag, när jag besökte Thor-Björns kreativa mångsysslarkontor. T-B berättade lite om hur han gick till väga vid lanseringen av sitt livsverk, den självbiografiska romanen ”Ängeln vid Hovs Hallar”.

Hur det gick till vet jag inte, men jag blev så inspirerad av T-B att vi tillsammans bestämde att även jag skulle skriva en självbiografisk roman och jag lovade att gå hem och skissa på innehållet. Mitt liv har ju varit ganska händelserikt, vilket ju i och för sig inte behöver betyda att det är särskilt intressant för allmänheten. Men jag satte mig genast vid datorn och började punkta ner tänkbara kapitel:

* När Mick Jagger sov i mammas säng.

* Hur jag fick ensam vårdnad om mitt barn

* När pappa iförd Beatlesperuk fick skolans rektor att vända i dörren

* Hur TV-chefen lurade mig och ljög för tidningarna

* Pattaya – innan massturismen

* Året med Platons skrifter

* Mitt livs kärlek – en fågel

* När jag bröt mig in på skolan

* Med Carl Bildt på Café Opera

* När Agnetha Fältskog ringde och jag trodde det var Per

* Hur det känns att vara framgångsrik men olycklig

Nja, det blev kanske inte så bra, jag måste nog tänka igenom det lite mer noga. Men nånstans måste man ju börja.

Dagens gåta: Föreställer bilden Ola och Thor-Björn som med hjälp av en kopp kaffe och var sin kanelbulle firar att de bestämt att även Ola ska skriva en självbiografisk roman, eller är det en presentation av vårens tre innefrisyrer: ”Smet à la Ola”, ”Spret à la Krukan Blomgren” och ”Diskret à la Thor-Björn”?

Som alla förstår av ovanstående text har jag redan somnat, nu ska jag även förpassa själva kroppen till sängen.

Ola (en av de sju dvärgarna, och inte är det Kloker)

Varför är vi människor så fåniga?

Ja, vad är det som gör att helt normala människor kan förvandlas till ena riktiga fåntrattar. Jag tror jag kommit på vilken enskild produkt som betytt mest för utvecklingen av fjanterier: Kameran! När folk hamnar framför en kamera gör dom saker som skulle vara otänkbara annars. Titta bara på den här bilden, tagen i gränden utanför Werners studio i Köpenhamn.

Varför står Håkan och Per och håller i en cykel? Och varför stirrar dom som dom gör? De vet de förmodligen inte själva. Men en sak är säker, hade det inte funnits en kamera hade dom aldrig någonsin kommit på tanken att göra så. (Foto: Bo Mårtensson.)

Ola

Hämnden är ljuv!

I dag har jag blivit ordentligt förödmjukad. Det blir säkert de flesta av oss lite då och då, och ofta väljer vi  – av olika anledningar – att svälja förtreten. Just i dag gjorde jag det av hänsyn till mitt barn.

En kär gammal vän som jag inte träffat på länge, Roland Klockare, sa en gång att vi svenskar mår dåligt för att vi inte hämnas, att hämnas en oförrätt är helt nödvändigt för vår hälsa.

Det behöver inte innebära att vi slår en rival på käften, lönnmördar en affärspartner eller skär av vitala delar på en man som varit otrogen. Tvärtom. Att hämnas på ett lite mer sofistikerat sätt ger betydligt större tillfredsställelse än att sänka sig till förövarens nivå.

Varje kväll när jag försöker somna, ligger jag och retar mig på någon som irriterat mig under dagen och försöker tänka ut en lämplig hämnd.

Inom artistlivet frodas avundsjukan. Massvis med duktiga människor som arbetar i bakgrunden tvingas se glada ut när frontfiguren, stjärnan där framme, tar emot alla applåderna. Och självklart är det inte bara på scenen det fungerar så, tänk så många människor som gör fantastiska insatser i det tysta utan att få uppskattning medan de som syns tar åt sig äran – och inte att förglömma – pengarna.

Vår ”backline” under en av solstolleturnéerna. Bakom trummorna Håkan Nyberg. I kulisserna våra ljud- och ljustekniker. Fantastiskt kompetenta människor. Gitarrerna representerar vår basist Thomas Nyberg och vår sologitarrist Bo Mårtensson (Skumberg).

Undrar hur många av er där bak som retade ihjäl sig på Per och mig som stod längst fram på scenen och mottog folkets jubel. (Foto: Bo Mårtensson.)

Ola

Jag behöver en städerska

I dag har jag förutom allt annat ägnat dan åt att städa. Jag förstår om ni tycker att det är väl inget att skriva om, det gör ju ni varje dag. Städar alltså. Men det gör inte jag. Jag har alltid nåt viktigare att hitta på. Men i morgon kommer någon hem till oss för att träffa Jonathan, och då måste det städas. Vi städar faktiskt bara när vi får besök, så här ser nästan alltid för jäkligt ut.

Därför är det egentligen inte en städerska jag behöver. Det räcker bra med att någon hotar med att komma hit, så dammsuger och skurar jag själv. Men om jag skulle anlitat någon för uppgiften, hade valet varit givet: Fru Dammberg.

I Cozmoz lämnade Bo Mora rollen som Skumberg och blev i stället fru Dammberg, städerska på skolan. Nu är det ju inte i rollen som städerska jag är intresserad av fru Dammberg…

… utan det är som gitarrist. I ”Vi har en rymdraket” svänger fru Dammberg loss i ett oerhört häftigt solo. Kanske något för vår livespelning? Om den nu blir av. Har förresten just fått mail från både Carina och Martyna. Mycket trevligt. Om dom sen har möjlighet att vara med är en annan sak, vi får väl se.

Även Per var städerska i Cozmoz. Fast egentligen inte. Det var bara kommissarie Plutho från SkyPo – hemliga rymdpolisen – som klätt ut sig för att obemärkt kunna ta sig in på skolan.

Även privat är Per väldigt bra på att städa. Och på att baka, byta lampor och sätta upp gardiner etc. Just en sådan där händig man jag skulle gift mig med om jag var kvinna. Men som tur är, så är jag inte det.

Nej, det skulle inte va’ dumt med en städerska som kom hit då och då. Ja, städa, hade hon inte behövt göra. Det gör jag så gärna själv. Men…

Gonatt, Ola

Missriktad välvilja

Det är väl lustigt, det här att folk kommer fram och ger goda råd till ens barn, när man själv sitter bredvid. Detta görs naturligvis i all välmening, men ändå är det ju underförstått att jag som förälder inte själv kan avgöra vad som är bäst för mitt barn.

När Jonathan var liten var det ännu mer uppenbart, det hände att en fullständigt främmande dam kom fram och slet av Jonathan mössan och sa att han var på tok för varm. Kanske ligger det något i att tjejer vill behålla ett slags patent på att de vet bäst när det gäller våra små.

Fast ännu värre tycker jag det är när en förälder rycker in och svarar för sina barn. Som när någon vuxen vänder sig direkt till barnet och frågar ”Vad heter du då? och mamma svarar ”Han heter Harald.”

I en gymnastiksal någonstans i Sverige. Sent 70-tal? I väntan på barnen sjunger vi för pandan. Lyssnar den frivilligt eller tränger vi oss på? Missriktad välvilja?

Mitt liv är en aning besvärligt just nu, därför har vi inte haft någon dragning än i veckotävlingen. Än mindre i vår Look a like-tävling. Och inte heller har vi någon ny tävling på gång denna vecka. Jag hoppas och tror att nästa vecka blir mer normal. Men jag kan väl berätta att artisten som sjöng på Skumbergs disko var Fredrik. Shakin’ Fredrik som han kallades. En synnerligen trevlig människa.

Ola

Varför hade vi så mycket tid förr?

”Göring! Pappa! Hitler! Pappa! Göring…”

Allt flöt ihop och jag fattade ingenting. Jag somnade framför teven efter bara någon minut till ett program om Göring som tydligen var gift med en svenska vid namn Karin. Fast det kan inte ha rört sig om Pers mamma (som heter Karin), för hon var gift med Pers pappa och tyckte dessutom illa om Hitler.

”Pappa!” hördes inte från teven utan från Jonathans rum förstod jag efter ett tag. Jag skulle komma in och säga gonatt.

I går, i Stockholm, just när jag skulle lägga ut bloggen, la Park Hotells internetanslutning av. Så fånigt det känns att sitta där mitt i natten och trycka på alla knappar på datorn och ingenting hjälper.

I vanliga fall brukar vi ju ha dragning i veckans tävling under söndagen, men det får vänta. Just nu får allt vänta. Är det inte konstigt, att alla fantastiska tekniska hjälpmedel till trots, så får i alla fall jag bara allt mindre tid över till att göra saker. Det pratades ju om att vår fritid skulle öka så till den milda grad att vi skulle få problem att fylla vardagen med något att göra.

Riktigt så ser det ju inte ut. Jag önskar faktiskt att det var så här i stället.

Min syster Ingela och jag i mitt rum på Fersens väg 4. Bakom mig syns min oerhört fula skolväska, och bakom Ingela min grammofon där troligtvis ”Still” med Emil Ford snurrar på skivtallriken.

Tänk så mycket tid vi hade till att göra absolut ingenting, Ingela och jag. Ingen stress. Inga datorer som underlättade vårt arbete. Inga mobiltelefoner som såg till att vi alltid var anträffbara. Inte ens en telefonsvarare som kunde ta emot samtalen när vi inte hade tid. Men det var just det vi hade. Tid. Att umgås.

Nej, nu har jag inte tid att skriva mer, jag måste…

Och lustigt nog, när jag tittade in till Thor-Björn, så handlade hans blogg just om att göra ingenting. Så varför inte koppla av en stund, stressa ner, och kika på Thor-Björns videoblogg.

Ola