Månad: april 2007

Jag lovade ju att Thor-Björn skulle ta en bild så ni fick se det nya blomsterarrangemanget i Pildammsparken. Så här ser det ut nu.

Håkan, Per, Ola, Bo och Thomas vid Margarethapaviljongen. (Foto: Thor-Björn Bergman.)

Jag tycker nog att det var vackrare när vi spelade in vår DVD förra sommaren. Ni kan ju själva avgöra vad ni anser om saken om ni jämför med bloggen i söndags.

Vi samlades ju för att diskutera vår eventuella livespelning i juni, och i sann demokratisk anda hade vi alla våra egna åsikter om hur det skulle gå till, och man blir ju bara envisare med åren, så…

Thomas var tvungen att avvika men vi andra samlades i Thor-Björns inspelningsstudio. Jonathan, Per, Bo, Ola och Håkan innan dragningen i veckotävlingen. (Foto: Thor-Björn Bergman.)

Eftersom vi hade gitarrerna med oss passade vi på att sjunga en låt också. (Foto: Jonathan)

Och så här gick dragningen till.

[youtube]gCUJPh9MEes[/youtube]

Håkan, Bo, Per och Ola, den första uppsättningen av Bertils & Bertils i Drömplanket sjunger ”Minns du mig än, Kjell-Åke”. Och Håkan, som ju utgör svaret på veckans fråga ”Vem var Glae-Bertil?” drar vinnaren som blev Johanna och Simone Andersson från Uddevalla och hela Bertils & Bertils stämmer upp i ett fyrstämmigt grattis.

Per läser upp namnen på de som vann veckotävlingen, nämligen Johanna och Simone Andersson.

I morgon ska jag berätta lite om vad vi kom fram till beträffande livespelningen.

Ola

Nu är det bara 11 dagar kvar tills Thor-Björns självbiografiska roman brer ut sig på bokdiskarna. Det hindrar dock inte TB från att ständigt påpeka att jag måste börja fila på min egen självbiografi. Ett självklart kapitel kommer att handla om Tyringe, 8 kilometer väster om Hässleholm i Skåne där jag tillbringat ett år av mitt liv. Ett av mina absolut bästa år i livet.

Efter att Per och jag läst musikvetenskap i Lund 1970, började jag läsa filosofi. Men så en dag ringde Brynn Settels och ville att jag skulle ta över hans tjänst som musiklärare i Tyringe. Och det gjorde jag. Det blev en fantastisk tid.

Christer Persson på sin balkong på Stenbocksgatan i Tyringe 1971. (Foto: Tuttan.)

Det var en stor upplevelse för mig som storstadsbo (nåja, Malmö är väl ingen världsmetropol precis) att bosätta mig i en ort så pass liten att alla kände alla. Och alla snackade skit om alla. Och det tog inte många veckor innan jag själv var en av dem, mycket tack vare Christer och Tuttan. Men jag lärde mig snart att skitsnacket egentligen rörde sig om omsorg, omtanke och kärlek.

Tuttan sms:ade till mig för en tid sedan men strax efter gick min mobil sönder och Tuttan försvann. (Hör av dig igen, Tuttan.)

Alla i Tyringe kände Tuttan som var badvakt men också duktig tränare i simklubben. Och dessutom dansdrottning, såväl på Sjöstugan som Grottebacken och Kurhotellet.

Mitt hus i Tyringe som jag hyrde av teckningslärare Sandborn för endast 250 kronor i månaden.

Under sommarmånaderna var jag simhoppstränare utan att över huvud taget kunna dyka själv. Jag lurades helt enkelt (fy på mig). Men oj vilka volter mina elever klarade. Dom fixade tyska med skruv och dubbel mollbergare utan vidare, stilpoängen var kanske inte så höga men ner kom dom. Dom flesta med livet i behåll.

Christer som han ser ut i dag, här i Karlskrona sommaren 2006. En riktig kanonkille, men det var han redan i Tyringe. (Foto: Ingrid)

Så här skriver Christer i ett mail jag fick häromdan: ”Tiden i Tyringe var en speciell tid för mig också. Man tog dagen som den kom och så fick det bli som det blev! Minns särskilt några kortspelsaftnar hemma i vår lägenhet och några fester uppe i din lägenhet. Vi hade en del ”duettsång” minns du det? Helt sanslöst! Vi sjöng Imagine så inte ett öga var torrt! OK, det var väl att ta i, men skoj hade vi.”

Och så avslutar han med ett litet ordspråk: ”Enda sättet att få en vän, är att vara en.”

Jag längtar ofta tillbaka till Tyringe, till Kecky, Christian, Anna, Peter, Bertil och alla ni andra. Skit snackas det överallt, men när folk snackar skit i en storstad, är det inte av kärlek.

I morgon dyker Per upp vid 11-snåret. Själv dyker jag nu ner i min säng och mina fyra kuddar. Min gamle psykiater Nilzén hade säkert haft ett och annat att säga om dessa kuddars symboliska innebörd, men själv nöjer jag mig med att jag tycker dom är gosiga. Go’natt.

(Jag vet inte om ni la märke till det när ni tittade på bilderna, men ett typiskt beteende för alla som bott i Tyringe, är att alltid luta sig mot något med hjälp av vänsterarmen när man blir fotograferad!)

Ola

I morgon bär det av hemåt igen, från vackra Århus genom hela Danmark, över broarna till Malmö. Jag önskar verkligen att jag längtat hem, men det gör jag sällan när jag är borta. Tvärtom, jag längtar nästan alltid bort.

Har man det så, borde man naturligtvis göra något åt det, men det är inte alltid så lätt. Nåväl, när jag kommer hem väntar i alla fall en rolig sak, nämligen att träffa gänget och prata om vår livespelning.

När vi spelade in vår DVD började vi i Pildammsparken, vid Margarethapaviljongen. Så gör vi även denna gång. Ses där och tar en fika. Så här såg det ut när vi spelade in DVD:n i somras.

Ola och Per i solstolarna framför fotograf Jon under överinseende av producent Magnus Gertten. (Foto: Thor-Björn Bergman.)

Men så här ser det inte ut nu. Denna vackra blomstergång byter nämligen helt utseende med jämna mellanrum. Jag ska be Thor-Björn ta en bild på måndag så får vi se vad dom utsmyckat rabatterna med nu. (Vill ni redan nu se lite hur det ser ut i denna vackra park, så kika in på Thor-Björns sida.)

Nu ska jag krypa ner i hotell Mercurs säng med bara en enda kudde. Hemma har jag fyra stycken så det känns lite tomt och ensamt. Go’natt.

Ola

Ja, som vanligt strulade internetuppkopplingen här på hotellet så det blev inget skrivet i går. När jag nu kom in på nätet igen så bara vällde det in en massa roliga påskhälsningar. Tusen tack allihop. Tänk förr när man ringde i stället, det funkade faktiskt för det mesta.

Vi har äntligen fått kontakt med en av våra allra käraste medarbetare, nämligen Veronica Leo som gjorde sådana här fantastiska skisser inför boken ”Professor Djurström Göte Skötare och jag”, som hon ju illustrerade.

Och ett sånt här tjusigt påskägg fick jag från Mikael T i Sundsvall och det tycker jag att alla borde få se. Så var så goda, ta et ägg och glöm inte veckotävlingen!

Ola

Är inte det världens bästa reklam, troligtvis den bästa… helt oantastbart. Danskarna skriver exakt likadant om sina hamburgare världen över, ”Probably the best…”, och om sina wienerbröd, troligtvis de bästa… men å andra sidan, helt fel har dom ju inte.

I går fick ni se Öresundsbron, hur den ser ut från min balkong klockan 01.54 på natten. Så här ser den ut i dagsljus.

Vy från framsätet i Bosse Fernströms Volvo.

Men ska man åka ända till Århus, och det skulle vi, närmare bestämt till Viby, så passerar man även broarna över Stora och lilla Bält. När jag var barn, åkte man båt vid dessa tillfällen. Så det går ju aningen fortare nu.

Det här är bron över Stora Bält, förevigad av Jonathan i baksätet. Som ni förstår är det inte jag som kör, det är Jonathans dubbelpartners pappa Bosse, som i behaglig fart lät sin Volvo glida fram längs E22 genom Danmarks för dagen blåsiga natur.

Väl framme spelades det badminton med skiftande resultat. Kvällen avslutades på hotell Mercur, och det visade sig att tränaren i Skogås, Christer Andersson, inte bara är en duktig tränare, utan i ännu högre grad en hejare på öl- och whiskykultur.

Jonathan på hotell Mercur i Viby med sina badmintonkompisar från Skogås, Chrippe, Jim och Chrisse.

Christer visste att berätta att innan Carlsbergbryggeriet inledde sin enorma framgångssaga, fanns ett bryggeri i kvarteret intill vid namn Jacobsen. För att lära mig och Bosse lite ölhistoria, bjöd Christer på två exklusiva flaskor ur Jacobsens sortiment, och vips var dagens snöpliga förluster på badmintonbanan som bortblåsta. Tänk vad en öl eller två i goda vänners lag kan åstadkomma underverk.

Christer – probably the best ölexpert in Skogås. Lägg märke till att vi dricker ur äkta Jacobsenglas.

Och när jag sitter här så tänker jag på uttryck som ”det är inte vapen som dödar, det är kulor” (eller människan som håller i vapnet), eller ”det är inte hundar som är aggressiva, det är hundägarna som inte kan hantera dem” och liknande saker.

Och – hur det nu låter i originalversionen – det är inte öl och whisky som får folk att begå vansinnesdåd, det är det inneboende sinnelaget.

Ja, så tänker jag just i kväll, när jag efter några exklusiva Jacobsen går och lägger mig med ett leende på läpparna, jämfört med hemma där jag allt som oftast efter några Pripps sjunker ner i min säng fylld av bitterhet och hämndkänslor. Kultur förgyller livet, oavsett i vilken form.

Ilsegerd och Kirsten i det danske bageri – probably the best wienerbrödsförsäljarna med chokoläde i världen.

Ola

Ja, för oss skåningar är ju vårt gamla hemland förstås Danmark. Det var ju inte så länge sen vi tillhörde landet. Och ibland är det inte utan att man skulle vilja flytta dit. Jag bor nästan där, åtminstone mentalt. Denna ohyggligt dåliga bild tog jag från min balkong för några minuter sedan (01.54). Ljusen längst upp i bild är Köpenhamn.

Strimman längst upp i bild, omedelbart till höger om den närliggande vita fasaden är Öresundsbron. Tro det eller ej, men det finns faktiskt en som tycker detta är intressant, nämligen Per. Nu går jag och lägger mig. Om några timmar kör jag över bron i riktning mot Viby som ligger på Jylland.

Här skulle jag kunna tänka mig att bo, om jag flyttar till Danmark. Jonathan framför slottet i Hilleröd 2005. Om hotell Mercurs bredband tillåter, hörs vi i morgon kväll.

Ola

Va, ska Per ha fler barn? Nja, inte vad jag vet i alla fall. Nej, det gällde ju vår lilla extratävling, där ju Per satt lutad mot en vägg och såg ut att vänta på något. Även i dag har vi haft ovanligt trevligt besök i studion, exakt lika trevligt som igår, eftersom det var Jenny Bergqvist som tittade in igen.

Jenny och Ola diskuterar vilken låt Jenny ska sjunga i dragningen. (Foto: Thor-Björn Bergman.)

Ja, var vad det då Per väntade på? Esther Modh af Klem i Karlskrona skriver: ”Per väntar på Ola som precis som vanligt är sen”. Men se det var fel.

Och så här trodde Calle Westerlund från Iggesund: ”Per väntar förstås på bussen. Antingen är den sen eller så är Per tidig”. Men inte heller det var rätt.

Rätt svarade däremot Elisabeth Hamberg i Västerås, och kan ni tänka er, att precis som igår så drog Jenny henne som vinnare. Dubbelgrattis! Så här skrev Elisabeth: ”Jag gissar på att Per sitter utanför tryckeriet ScandBook i Falun och väntar på att få köpa det första exemplaret av Thor-Björn Bergmans bok ”Ängeln vid Hovs Hallar”!”

Helt riktigt. Och så här gick dragningen till. Och eftersom vi inte kunde bestämma oss för vilken låt vi skulle ta, så sjöng Jenny två stycken.

[youtube]x6p4Mpdlg54[/youtube]

Jenny drar vinnaren i vår lilla extratävling och sjunger några rader ur såväl ”Balens Drottning” som ”En väv av legender”. Och för andra gången i rad vinner Elisabeth Hamberg från Västerås.

Efter en så ansträngande arbetsdag är det skönt med en kopp kaffe med kanelsnäcka. (Foto: Jonathan Ström)

Glöm nu inte att svara på veckans fråga, Vem är glae-Bertil? Och kan ni tänka er, hela Bertils & Bertils har hotat att besöka Thor-Björns studio på måndag. Bevare mig väl.

Jag råkade klaga på Thor-Björn som fotograf, jag sa att så fort han fotograferade mig tillsammans med någon annan blev den andra mycket vackrare. Thor-Björn svarade att det berodde inte på fotografen utan objektet. Och som bevis skickade han denna bild.

Ola

Vi brukar ju ha vår dragning i veckotävlingen på söndagar, men eftersom en av våra mesta sångtjejer besöker oss i morgon, så väntar vi tills dess. Det är ingen mindre än Jenny Bergqvist som lovat att hälsa på. Jenny bor numera i Stockholm, så vi har inte setts på ett tag. Men hon skickade en bild så jag skulle känna igen henne. Så här ser hon ut i dag.

Jenny var med i Ola, Per och Ministollarna, som vi spelade in 1995 för TV4 Skåne. Men Jenny har varit med oss under hela senare delen av 90-talet på massvis med livespelningar.

Om du tycker att ansiktet verkar bekant, så kanske du sett Jenny i Sikta mot stjärnorna där hon agerade Linda i Lambretta, eller kanske i någon av alla de musikalföreställningar hon varit med i, nu senast Rent på Göta Lejon i Stockholm.

Fast när Jenny sjöng med Per och mig såg hon snarare ut så här.

Jenny vid tiden då vi spelade in Än finns det sånger att sjunga. Vill du veta mer om Jenny, så titta in på hennes hemsida.

När det gällde vår lilla extratävling, varför Per låg lutad mot en vägg, har det fullkomligt drällt in svar, ungefär lika många felaktiga som rätta. Jag trodde ju att ingen skulle ha rätt, så det var ju roligt. Jenny drar en vinnare även i den tävlingen i morgon. Förhoppningsvis sjunger hon något också, varför inte ”Balens drottning”, den brukade vi spela live.

Som pris skulle du ju få en DVD med några av våra reklamfilmer. Som av en händelse är Jenny med i reklamen för Quick-Call, personsökaren. Bara en sån sak.

Ola