Mina datorer luras. Det är inte snällt. Men dom låtsas att dom fungerar, dom gör allt för att jag ska tro det, men i slutändan så drar dom mig vid näsan. Dom blir helt enkelt allt mer lika oss människor.
Dom drar sig inte för att lura små barn heller. Här sitter Jonathan framför datorn och tror att den är till för att hjälpa honom. Han har ingen aning om att han redan nu är på väg att bli beroende, den är precis som vilken drog som helst.
Bilden påminner mig för övrigt om min Cola-light-period, som jag övergivit för länge sen. Nu befinner jag mig i Ramlösa-citrus-eran.
Datorns senaste påhitt var att lura mig att radera en massa mail, era mail, kära läsare, så ni som undrar varför jag inte svarar kan väl skriva igen.
Gonatt
Ola