Månad: februari 2008

*** Beställ solstolletröjor här ***

Många har mailat och hoppats att jag hade en trevlig fölsedag. Nja, knappast. Jag firar ju aldrig fölsedagar, utan jag satt ensam hela dan. Men det var alltså självvalt. Det är inte så att jag har åldersnoja, jag har fölsedagsnoja. Det började när jag var 18 då jag helt sonika lämnade mitt eget kalas. Och på den vägen är det.

Det hindrar dock inte att jag uppskattar alla mail jag har fått, ni har varit fantastiska. Tusen tack! Någon har också skickat en helt underbar bukett, utan kort, så jag har ingen aning om vem. Men denna bukett står i alla fall nu alldeles framför mig.

Så har jag fått en helt makalös teckning. Eller vad tycks:

Visst är den fantastisk. Och vill ni veta vem som ligger bakom, så kika här:

Vem hade inte önskat att kunna rita så!

En som verkligen gör skäl för namnet är Skumberg. Eller Mora som jag fortfarande kallar honom trots att han ju heter Bo. Varje fölsedag – om han inte glömmer bort den, det gör han ibland – så skickar han en gammal bild på sig själv eller på mig. Jag har bönat och bett att jag ska få alla bilder som han har på oss, men då säger han alltid att nu har han inte fler.

Men när jag fyller år, då dyker det upp en ny. Och den här gången blev jag verkligen glad. Jag har börjat träna (det gör jag varje årsskifte) på Friskis&Svettis naturligtvis, och nu kör jag mycket spinning. Allt för att komma i mina gamla jeans. Och då är den här bilden en verklig inspirationskälla.

Det är Mora som tagit bilden. Vi (Gonks) hade krockat och vi skulle hämta ett nytt släp till våra instrument i Stockholm. På den tiden (1967 tror jag) var det fri hastighet i Sverige och vi körde oftast på nätterna för att det gick förstås fortast. Så vi var uppe i Stockholm innan släpförsäljaren öppnat. Då tog vi denna bild. Om ägaren av motorcykeln hör av sig, så skickar jag en signerad solstolletröja.

Jag har faktiskt kvar Lee-jeansen men hyser inga större förhoppningar om att komma i dem. Men skam den som ger sig. Det är bara sisådär 20 kilo som är i vägen.

I morgon (i dag) ska Kanal 100, alltså Thor-Björn och jag göra en film om Parkmöllan, Friskis&Svettis första egna lokal i Malmö.

Ola

*** Beställ solstolletröjor här ***

Nu har Kanal 100 börjat samarbeta med Friskis&Svettis i Malmö som är först (?) i Sverige av alla idrottsföreningar med att ha egen webb-TV på sin hemsida. Där kommer man så småningom att kunna se allt som händer inom Friskis&Svettis. Är du intresserad av att se hur världens största Friskis&Svettis-anläggning Johanneslust i Malmö färdigställs så klicka in dig på Kanal 100 uppe till höger. Därefter går du till ”Titta på Webb-TV” och i spalten till vänster väljer du ”Byt kanal” och väljer Friskis&Svettis. Inte alls så krångligt som det låter.

Solstollarna är ju också intimt förknippade med Friskis&Svettis. Både Hjördis och Vaktmästaren var ju aktiva medlemmar och chefen för Friskis&Svettis i Malmö, Lasse Twetman, är ju också med i ett par scener.

En lite större roll har Lasse i Cozmoz där han spelar robot.

Lasse Twetman förvandlas till roboten/monstret i Cozmoz av Bodil, maskör. Här sätter Bodil en dragkedja på Lasses hals.

Nu reser jag för Kanal 100:as räkning i väg några dagar. Vi hörs igen till helgen.

Ola

*** Beställ solstolletröjor här ***

Jag ska inte göra någon djupare analys av melodifestivalen, men jag vet ju en del om hur det går till bakom kulisserna. Oavsett detta, så tyckte jag det var glädjande att de två bästa låtarna gick vidare till Globen. Och inte bara de bästa låtarna, de bästa sångarna också.

Jag var förvånad över att Sanna – som ju brukar sjunga klockrent – först sjöng så falskt. Men ofta beror sådant på tekniken, att man inte har rätt lyssning till exempel. Men sen, när hon gått vidare, sjöng hon helt perfekt. Internationellt gångbart! Och tvillingarna, de sjöng helt perfekt  – båda gångerna.

Kanske något för melodifestivalen nästa år? Tvillingarna Hansson med ”Vi är lika som bär, både här och – där”. Och ett stadigt grepp om hakan är aldrig fel. Då kanske den inte dallrar så mycket som Carolas gör.

Ola

*** Beställ solstolletröjor här ***

I dag gratulerar vi en av våra mesta kommenterare Katarina som fyller hela… ja, sånt där ska man ju inte tala om. Men fyller gör hon i alla fall, både år och bloggen med kommentarer.

Och i morgon åker mina kära grannar Stefan och Marianne på sin årliga resa till Söderhavet, närmare bestämt till Kiribati. Nu är det inte vilka grannar som helst. Förra  året  dom var där så deltog Stefan i Look a like-tävlingen och vann med sin utsökta imitation av Ulla-Bella i Söderhavet. Kolla själv.

[youtube]FWxYMgTO0Fk[/youtube]

Och vill ni följa Stefans och Mariannes spännande resa så titta in här.

Ola

*** Beställ solstolletröjor här ***

Sällan har jag läst så goda argument för någon sak, i alla fall inte om saken gäller om jag ska fortsätta blogga eller ej. Tack för alla era roliga och omtänksamma kommenter. Ni har övertygat mig. Självklart fortsätter jag att blogga. Då och då!

Jag kan väl säga, även om jag då brukar bli anklagad för att lägga ut diskreta kontaktannonser, att det hade varit lättare att ägna mig åt bloggandet – och allt annat som rör solstollesidan – om jag inte varit ensam. Det fåniga är bara, att jag har så lite tid över, att jag aldrig någonsin ägnar mig åt att leta efter någon. Så det är kanske inget högprioriterat ämne?

Men om det ringde på dörren en kväll, och någon, typ Jessica Alba, eller för att vara ärlig, typ vem som helst, presenterade sig och sa, att ”varför bor du här, flytta in i min villa i stället, du vet huset bredvid Zlatan, och låna gärna min svarta BMW-cabbe, jag kan ju som kompensation ta din rostiga Mitsubishi (1999), och jag sponsrar gärna Jonathan så att han kan åka till Kina o träna badminton, och vill du hellre åka till Thailand o skriva färdigt din roman så fixar jag det också.”

Ja, jag ska villigt erkänna, då hade det varit enklare att blogga.

När vi öppnade solstollesidan efterlyste vi ju bilder från er. Och vi la också ut några bilder på sidan ”Spelningar” under rubriken ”Vem är med på bilden?” Nu har Carola Röst från Nässjö hört av sig. Carola kände igen några på bilden här under.

Mannen till vänster är Berndt Eriksson och killen som står alldeles intill Per (som skriver en autograf) är Carolas kusin Erik Eriksson som passade på att fylla 30 år i januari. Grattis! De bor i Brunflo utanför Östersund. Vem tjejen är visste Carola inte. Kanske vet du? Vi skickar en solstolletröja till Carola som tack för hjälpen. (Möjligtvis är bilden just från Östersund, när vi var där och spelade?) 

Och om du tänker ringa på hos mig en kväll med ovanstående erbjudanden, så låt det gärna gå några signaler. Jag hör lite dåligt nämligen.

Ola

Jag har en längre tid haft ett visst överseende med alla fåniga kommentarer som en del av er skrivit. Vi får mellan 10 och 100 mail varje dag, de flesta, för att inte säga alla, väldigt trevliga och uppmuntrande, och jag försöker besvara alla.

Däremot tycker jag att många kommentarer på bloggen håller en låg nivå. Det har ju förekommit en del debatter, vilket inte utrymmet var tänkt för, men jag har låtit det passera. Men nu har folk börjat hoppa på mig och försökt bestämma vad jag ska skriva om. Vad är det för trams! Jag skriver väl om vad jag vill.

Jag kan ju också – om jag vill – ta bort kommentarerna. Men jag har aldrig gjort det. Hur negativa de än har varit. Men kanske gör jag det nu. Och koncentrerar mig på att uppdatera sidan i stället (eller någon annanstans).

Och det här med utgivning av dvd. Det är ingenting som ni har någon som helst möjlighet att påverka, även om en del av er lite naivt trott så. Och att vi själva skulle vilja försvåra en utgivning, det är ju direkt löjligt att påstå. Och oförskämt!

Vad ni däremot skulle kunna åstadkomma, och där utgör ni verkligen en maktfaktor, det är att få TV att sända våra program i repris, om typ 100 000 hörde av sig till SVT. Eller ännu hellre, till kvällspressen. Sådant ger eko!

Vi öppnade den här hemsidan för lite mer än ett år sedan för att vi fick väldigt många frågor rörande våra program. Min ambition var att skriva om allt ni kunde tänkas vara intresserade av att veta. Det gjorde jag också inledningsvis, men har varit pinsamt dålig på att uppdatera materialet. Det ska jag försöka ändra på.

Slutligen, ni som har frågor eller bara vill höra av er, gå in på kontaktsidan och skriv. Jag lovar att försöka besvara era mail!

Ni andra – ge mig tre bra anledningar till att jag ska fortsätta blogga.

Ola

Vilken fantastisk kväll. Jag är fortfarande helt lyrisk! Och lycklig! Mitt bland allt bedrövligt som visas i TV så sände TV2 ett program om Maxim Vengerov, en av världens i särklass bästa och mest känslosamma musiker.

Maxim föddes i Sibirien och började spela fiol som fyraåring. Jag bara älskar honom. Och när han spelade ett stycke av Fritz Kreisler – min mammas favorit – gick det upp för mig att det mesta av det som berört mig i livet kommer från Ryssland.

Under hela min uppväxt läste jag i stort sett bara ryska författare: Turgenjev, Tolstoj, Puskjin, Gorkij och förstås Dostojevskijs ”Anteckningar från ett källarhål” och ”Idioten” som var mina absoluta favoriter.

Tjajkovskij och Stravinskij, Bubka, Kandinskij, Turgenjev och fantastiska Oksana Baiul i OS 1994, listan kan göras lång – den nya generationen tennisspelare som alla har Kournikova att tacka för sin framgång, Kournikova som anklagades för att inte kunna spela tennis bara för att hon råkade var så oemotståndligt vacker.

Tack Ryssland för allt du gett oss.

Några miljontals ljusår från Maxim Vengerovs musik spelade jag och Bo Mora in en singel 1965 i samband med invigningen av Metro i Malmö.

Är det inte fantastiskt – och ganska typiskt för Malmö – att Moras och mitt band ”Gonks” står med tre gånger så stora bokstäver som Beatles och Stones.

Om jag får gissa, så tror jag att anledningen till att en del av er har tyckt om våra program, är att vi varit mer måna om det känslomässiga än andra typer av kvalitéer. Det ger inga poäng hos recencenter, men kanske hos tittarna.

Och det vackraste jag sett i hela mitt liv, det var när Oksana seglade fram över isen utan att vidröra den, och det vackraste jag hört, det var när Maxim smekte sin fiol som om den varit Oksana eller Kournikova – i kväll  – i Beethovens violinkonsert.

Ola