Tyringe – i hjärtat av Skåne och i mitt hjärta

Nu är det bara 11 dagar kvar tills Thor-Björns självbiografiska roman brer ut sig på bokdiskarna. Det hindrar dock inte TB från att ständigt påpeka att jag måste börja fila på min egen självbiografi. Ett självklart kapitel kommer att handla om Tyringe, 8 kilometer väster om Hässleholm i Skåne där jag tillbringat ett år av mitt liv. Ett av mina absolut bästa år i livet.

Efter att Per och jag läst musikvetenskap i Lund 1970, började jag läsa filosofi. Men så en dag ringde Brynn Settels och ville att jag skulle ta över hans tjänst som musiklärare i Tyringe. Och det gjorde jag. Det blev en fantastisk tid.

Christer Persson på sin balkong på Stenbocksgatan i Tyringe 1971. (Foto: Tuttan.)

Det var en stor upplevelse för mig som storstadsbo (nåja, Malmö är väl ingen världsmetropol precis) att bosätta mig i en ort så pass liten att alla kände alla. Och alla snackade skit om alla. Och det tog inte många veckor innan jag själv var en av dem, mycket tack vare Christer och Tuttan. Men jag lärde mig snart att skitsnacket egentligen rörde sig om omsorg, omtanke och kärlek.

Tuttan sms:ade till mig för en tid sedan men strax efter gick min mobil sönder och Tuttan försvann. (Hör av dig igen, Tuttan.)

Alla i Tyringe kände Tuttan som var badvakt men också duktig tränare i simklubben. Och dessutom dansdrottning, såväl på Sjöstugan som Grottebacken och Kurhotellet.

Mitt hus i Tyringe som jag hyrde av teckningslärare Sandborn för endast 250 kronor i månaden.

Under sommarmånaderna var jag simhoppstränare utan att över huvud taget kunna dyka själv. Jag lurades helt enkelt (fy på mig). Men oj vilka volter mina elever klarade. Dom fixade tyska med skruv och dubbel mollbergare utan vidare, stilpoängen var kanske inte så höga men ner kom dom. Dom flesta med livet i behåll.

Christer som han ser ut i dag, här i Karlskrona sommaren 2006. En riktig kanonkille, men det var han redan i Tyringe. (Foto: Ingrid)

Så här skriver Christer i ett mail jag fick häromdan: ”Tiden i Tyringe var en speciell tid för mig också. Man tog dagen som den kom och så fick det bli som det blev! Minns särskilt några kortspelsaftnar hemma i vår lägenhet och några fester uppe i din lägenhet. Vi hade en del ”duettsång” minns du det? Helt sanslöst! Vi sjöng Imagine så inte ett öga var torrt! OK, det var väl att ta i, men skoj hade vi.”

Och så avslutar han med ett litet ordspråk: ”Enda sättet att få en vän, är att vara en.”

Jag längtar ofta tillbaka till Tyringe, till Kecky, Christian, Anna, Peter, Bertil och alla ni andra. Skit snackas det överallt, men när folk snackar skit i en storstad, är det inte av kärlek.

I morgon dyker Per upp vid 11-snåret. Själv dyker jag nu ner i min säng och mina fyra kuddar. Min gamle psykiater Nilzén hade säkert haft ett och annat att säga om dessa kuddars symboliska innebörd, men själv nöjer jag mig med att jag tycker dom är gosiga. Go’natt.

(Jag vet inte om ni la märke till det när ni tittade på bilderna, men ett typiskt beteende för alla som bott i Tyringe, är att alltid luta sig mot något med hjälp av vänsterarmen när man blir fotograferad!)

Ola