Barn

André Gjörling

André har varit med i nästan alla våra TV-serier, inte bara för att vi tyckt han varit som klippt och skuren för alla roller han haft, utan kanske än mer för att vi kommit så enormt bra överens privat och haft så oerhört roligt såväl under inspelningarna som tiden där emellan. Här följer Andrés egen berättelse om åren då vi arbetade tillsammans.

André berättar själv om sina upplevelser

Mina upplevelser som medverkande i sju av Ola och Pers TV-serier är många och härliga. Inte minst eftersom jag var i en ålder då man påverkas och tar stora intryck av saker och ting som senare kan ligga till grund för vilka val man gör som vuxen. Men innan jag blir för stor i orden redan nu, så börjar vi från början.

Adolf Fredriks Musikskola

Jag var elev på Adolf Fredriks Musikskola i Stockholm när jag träffade Ola och Per första gången. De kom in på en musiklektion en dag, och alla i klassen fick sjunga solo. Alla sjöng samma sång ska jag tillägga, vilken det var har jag glömt. Glömde texten på sången gjorde jag också, men jag fortsatte ändå och satte mig ner när jag var klar. Efter lektionens slut ville Ola och Per tala extra med fem av oss i klassen och jag var en av dem. De berättade att de sökte barn till en TV-serie som hette ”Dörren”. Hade vi vetat det innan hade vi väl varit mycket mer nervösa än vi ändå var. Men jag var glad att vara tillfrågad, och min uppväxt skulle ändras tack vare Ola och Per. Jag har mycket att tacka dem för. Vad de inte visste 1981, var ju att vi skulle jobba tillsammans i hela sju serier. De har fått agera mina ”extrafarsor” en hel del. Framför allt i Malmö kanske, när jag var en bit hemifrån. De har verkligen sett mig växa upp. Säkert från 1,20 till 1,70, typ.

Gammalt och Nytt

Efter ”Dörren” gjorde vi ”Gammalt och Nytt”. Jag som spelade Hilding jobbade i Tobias affär där vi sålde gamla och nya leksaker. I skyltfönstrets dockhus bodde Trasdockan, Antoinette som var av porslin samt Nallebjörnen. De och polisen spelades av klasskamrater till mig. Vi hade hur kul som helst och det var ett underbart barnprogram som skulle kunna visas när som helst och fungera utan tvekan.

Jag och min brorsa kan än i dag nynna på Indianens sång: ”Nu är de här igen, hör tågvisslans skrik, den gamla prärien, blir aldrig sig lik…” Per hade en sån härlig brytning i den låten. En annan rolig grej är att min bäste vän Jonas går förbi affären i öppningsvinjetten.

Hemligt kär

I de tidiga serierna sjöng vi barn mycket i våra roller. Ända fram till 1984 kan man väl säga, innan målbrottet gjorde att det blev lite mindre av den varan för min del. Men det gjorde nog inte så mycket när tjejer som Carina, Martyna och Anna Book kom med och sjöng så mycket bättre dessutom.

Jag var nog lite hemligt kär i Carina Carlsson när vi gjorde första ”Toffelhjältarna”. Jag menar, jag var 13 och hon 16. Out of my league var hon ju förstås, men ändå. Jag gillade henne så mycket att jag försökte imitera hennes sätt att sjunga. Självklart inget som Ola och Per tyckte var en speciellt bra idé. Kanske även det en anledning till mer talroller då. Men jag sjöng åtminstone duett med Martyna på vinden. ”Man kan älska över gränser”, som jag självklart redan då visste en hel del om… jag var ju ändå 13 år.

Oliver

Oliver, som jag hette genom hela ”Toffelhjältarna” är nog för mig den största tiden skådespelarmässigt. Förutom att jag hade en stor roll, så minns jag att jag på allvar började lära mig mer om det tekniska arbetet såväl framför som bakom kameran. Arbetet i studion satte sig mer och mer. Roligt var såklart att skratten under inspelningarna aldrig tog slut. Alla Ola och Pers karaktärer fick mig att garva alldeles för många gånger. Framför allt när Ola var Greven. Jag minns att både ljus- och ljudtekniker väntade tålmodigt på att vi skulle skärpa till oss.

En favoritscen i Toffelhjältarna är när jag och spöket Cecilia (Martyna) fantiserar om att åka jorden runt och spela tillsammans. Vilket visas när vi lirar låten ”Världsturné”. Rocken jag har på mig när jag spelar elgitarr i den scenen skulle vara för stor för mig än idag…

Mina syskon Richard och Madde dyker faktiskt också upp i ett par scener i Toffelhjältarna när de som prins och prinsessa ska ut och leka i snön. Otroligt kul tycker vi i dag.

Solstollarna

Solstollarna så. Man undrar ibland om halva Sveriges befolkning kollade på serien. Det fanns ju färre kanaler etc, men ändå. Genialiska karaktärer och fräckare musik samt självklart alla gäster gjorde ju serien svårslagen. En fantastisk tid och häftigt att få uppleva och medverka i. Så mycket folk man lärde känna, tjejer, artister man träffade. Jag var 15 och 17 under de två tillfällen vi spelade in i Malmö och let me tell you, klivet in i vuxenlivet började där.

Ola måste ha sovit två timmar per dygn i tre månader ungefär. För när vi inte spelade in på Ribersborgsbadet eller i TV-huset, skrev han manus halva natten och sen gick vi ut på klubbar andra halvan. Men han höll alltid upp humöret och var liksom Per storartad på att hålla i trådarna under inspelningen. De hade mycket att tänka på.

Utelivet

Utelivet stavades Etage, O´Yes, Savoy eller min favorit Oves rockklubb (som jag nu har förstått är stort att ha varit på). Självklart avslutades kvällen på Stippes. Apropå hotell Savoy hände en rolig grej. Jag satt mittemot Britt Dahlén och jag undrade lite lätt varför hon inte blev uppbjuden av någon. Ni vet, hon var lite äldre än jag, och även hon var förstås inte någon som en liten kille som jag hade nån chans på. Hon trodde dock att jag frågade om hon ville dansa och drog med mig upp på dansgolvet. Ansiktsuttrycken på killarna runtom när de såg att hon dansade med mig var av graden ”hyfsat förvånade och mycket avundsjuka…”

Man kanske orkade mer på den tiden, men en morgon försov jag mig ordentligt. Vår producent Marie brukade hämta mig vid hotellet varje morgon i sin lilla vita Micra. Hon kom såklart i tid även denna dag, ringde upp till rummet via receptionen tre gånger utan att få svar och trodde att jag åkt med nån annan. Jag sov vidare… Sen blev det taxi till Ribersborgsstranden.

En cool kille som tog hand om mig mycket då och som jag också tog många intryck av är Thomas, ni vet, basisten i Solstollarna. En kanonkille.

Cozmoz

1989 gjorde vi så Cozmoz. Lite skruvat manus men min roll Cliff var självklart sund. I Cozmoz var även Helena S. med, hon är väl ganska känd idag kan man säga. Jag kan säga att hon var mycket söt och snäll redan då. Ola och Per har alltid haft gott omdöme med mina co-stars på tjejsidan… Det var många söta tjejer på den inspelningen och jag kanske inte alltid stannade på hotellrummet om nätterna.

Inspelningen av Cozmoz sammanföll med att jag tog studenten. Valet mellan att spela in TV igen med Ola och Per eller att närvara på varje lektion sista terminen var inte speciellt svårt. Min psykologilärare tyckte förstås annorlunda och gav mig en etta i slutbetyg. En sån förstående lärarinna… Studenten tog jag i alla fall. Psykologi kan väl inte vara så viktigt? Och dessutom fick jag i Cozmoz lira elgura för andra gången i min TV-karriär. Ni förstår ju.

Nyfikna tjejer

Under åren med Toffelhjältarna och Solstollarna blev förstås uppmärksamheten kring mig en faktor. I skolan, privat, och även på hockeyplan faktiskt. En domare sa till mig när han visade ut mig att även toffelhjältar kan bli utvisade. Jag fick mängder av brev och telefonsamtal. Jag medverkade i tidningen Okej och Expressen etc. Av någon underlig anledning visade det sig att tjejer var lite mer intresserade också.

Nej, privat var vi inget par Martyna och jag men många trodde det.

Ärligt talat var de flesta nyfikna på hur det varit under inspelningarna. Om jag dejtade Martyna på riktigt (nix), och om jag ville fortsätta som skådespelare. Det hela var ganska omtumlande och jag har nog bara positivt att säga om det. Men vi fick byta telefonnummer tre gånger och slutligen skaffa hemligt nummer och några av breven innehöll inte mycket vettigt så jag kastade en del faktiskt. Mina syskon fick nog också svara på åtskilliga frågor om jag förstått saken rätt.

Klart är att min medverkan i alla dessa serier är något som kommer att följa mig hela livet även om det nu var länge sedan senaste samarbetet med Ola och Per. Det är fantastiskt att ha varit med om, och jag har varit lyckligt lottad.

Livet i dag

Jag arbetar idag med TV, både framför och bakom kameran. Jag medverkade bl.a. i serien ”Skilda Världar” för några år sedan då jag gjorde 23 avsnitt som den kriminelle Uffe. Mycket skoj och självklart en mer ”seriös” satsning från min sida. ”Skilda Världar” gjorde jag direkt efter att ha bott tre år i New York, där jag utbildade mig till skådespelare mellan 1995-1998. Också det en fantastisk tid. Men det är en annan historia.

Musiken och framför allt sången började jag med tidigt i Adolf Fredriks Musikskola. Sedan några år är jag medlem i bandet The Corbies som min pappa med vänner startade för många år sedan. Jag och två andra från Corbies utgör också en trio, Pure Malt, som spelar på pubar, fester och andra evenemang där irländsk musik passar. Det är väldigt roligt. Jag lirar gitarr och sjunger.

Pure Malt i Malmö augusti 2005.

En plats i mitt hjärta

TV tycks vara något jag återkommer till på ett eller annat sätt och självklart är det tack vare min medverkan i Ola och Pers serier som intresset väcktes. De tog hand om mig under långa perioder och vi har under inspelningarna kommit varandra mycket nära. Jag har lärt mig mycket av dem. Deras seriositet kombinerat med humor har varit de viktigaste ingredienserna. Samt musiken och alla barnvisor vars texter ofta har ett djupare innehåll. Och förstås alla deras lustiga karaktärer…

De har en plats i mitt hjärta för alltid. Och dörren står öppen för fler roliga äventyr.

André Gjörling

andreactor@yahoo.se

Länkar:
Pure Malt, scottish and irish music
pure.malt@spray.se

« Tillbaka till listan

André på besök i Malmö 2005.

André på Brooklyn Bridge.

De framträdande profilerna i Pure Malt.

Ett av Andrés många modelljobb.

Från tidningen Okej.

André förbereder sig för insatsen i nya DVD:n "Solstollar och Toffelhjältar". (Foto: Thor-Björn Bergman)

André i samtal med Ola. (Foto: Thor-Björn Bergman)

Magnus, producent, och Jon, fotograf, förbereder inspelningen av ”André Gjörling besöker Ribban”, bonus på Ola & Pers nya DVD. (Foto: Thor-Björn Bergman)

På teaterskolan i New York.

Karl för sin kilt.

André tar en fika ute på Kallis sommaren 2006 och tänker på alla gånger han suttit där under inspelningarna av Solstollarna 20 år tidigare. (Foto: Thor-Björn Bergman)

Stockholms stolthet, André, framför Malmös stolthet, Turning Torso. (Foto: Thor-Björn Bergman)