Kommentar:

Stadens ljus: Tänk att Chaplin, vår kanske störste komiker, är den som spelat in den allra mest känsloladdade scenen, när den blinda blomsterflickan fått synen tillbaka och känner igen honom (snyft). Där ligger alla pretentiösa dramatiker i lä!

Gandhi: Jag föddes när han dog. Ni får själv dra era slutsatser.

Kommentar:

Svart panter: Kräver ingen förklaring.

Tornfalk: En ryttlande tornfalk ovanför vägrenen inger hopp om framtiden.

Sekreterarfågel: För att det är jag som är sekreterarfågeln i Professor Djurström, Göte Skötare och jag; för att jag har sett en i Kenya; men framför allt för att den har cykelbyxor.

Hyena: Har man sett en hyena komma springande med ett zebraben i munnen så har man. Dessutom är hyenan världens mest förtalade djur.

Kommentar:

Den gode, den onde, den fule: Ibland är man bara på Clintanhumör.

West Side story: Mer än något annat önskade jag mig en sån där lila kostym som Bernardo hade. Jag har inte fått en än.

Casablanca: Bogart är nummer 1. Oöverträffad!

Tips! Lyssna på "Videovän" nån gång. Två av filmerna nämns i texten.

Kommentar:

Bronzol: Jag älskade att sätta fast Bronzoltuben på tungan och vifta med den. Fråga mig inte varför, men någon pervers psykiater skulle säkert kunna komma på någon freudiansk förklaring.

Center: Att äta en hel tunna, alltså två bitar som satt ihop, kändes nästan förbjudet. Just då talades det mycket om svälten i tredje världen. Kanske var det minnet av de utmärglade barnen i Biafra och detta enorma överflöd – en centertunna – som gjorde att jag sökte mig till Unicef under 90-talet.

Tutti Frutti och Trix: Skulle helst ätas tillsammans, gärna så pass många att de fyllde upp hela munnen.