Kåserier

Möte med en odödlig författare

Vilka fantastiska människor man kan stöta på utomlands. Undrar varför de är så ovälkomna här?

Jag stötte ihop med Kim på Hanois flygplats, en underbart förvirrad sydkorean som glömt sitt handbagage i Bangkok.
   Kim representerade ett större företag som sålde krimskrams till Europa. Han bar en synnerligen välstruken kostym med för stora byxor, kanske en omedveten, symbolisk investering med hopp om feta inkomster.

När vi såg en föreställning med de berömda, vietnamesiska vattendockorna, Roi Nuoc, kröp han fram ur sitt vuxenanpassade skal. Han blev som ett odrägligt barn. Ibland reste han sig upp för att se bättre trots att vi satt längst fram, fullständigt omedveten om att det fanns ytterligare 23 bänkrader.

Hotel Metropol

Mina sena vanor från Thailand ställde till med problem i en stad som Hanoi. Enda chansen att få en bit mat efter tio på kvällen visade sig vara på återinvigda Hotel Metropol, inte alltför märkvärdigt, men traditionstyngt sen Graham Greens dagar.
   - God afton. Vi skulle vilja ha samma bord som Mr Green brukade sitta vid.
    Hovmästaren nickade och visade med armen.
   - Naturligtvis. Mr Green satt alltid här borta i hörnet, vid fönstret.

Vi slog oss ner. Självklart måste vi prova nudelsoppan, nationalrätten. Säkert hade även Green provat den. Om inte annat borde han ha gjort det. Den var fullkomligt underbar.
   - Vem är Mr. Green? undrade Kim.
   - Engelsk författare. Han satt vid det här bordet och skrev en bok om kriget mot fransmännen.
   - Hur vet du det?
   - Jag har själv läst den.
   - Men att han satt just här.
   - Det sa han ju, hovmästaren. Det här var hans favoritbord.
   Kim log artigt, asiat som han var.
   - I Seoul ligger det en fiskrestaurang i mitt kvarter, sa han. Där har jag också ett favoritbord. Men det är alltid upptaget.
   - Fiskrestaurang? Jag trodde man åt hundar i Seoul.
   Kim log igen.
   - Fisken är inte dum heller.

Han är död

Vi var inte särskilt många gäster och efter maten samlades vi runt pianot i baren och sjöng julsånger. Det visade sig att ingen av oss bodde på hotellet utan alla var här just för att Graham Green bott här. Det visade sig också att alla hade suttit vid just hans bord.
   - Har han varit här i dag? frågade Kim.
   - Vem då?
   - Mr. Green.
   - Det tror jag inte.
   - Varför inte?
   - Han är död.
   - Sånt kan man aldrig vara säker på. Jag hade en kusin som dog. Vi begravde honom och delade upp hans ägodelar. Två år senare dök han upp och undrade vem som stulit hans pipa.

Stilla natt

En äldre gentleman, mycket äldre till och med, som suttit alldeles intill och skrivit något på en servett, reste sig. Han log vänligt mot vårt lilla sällskap och tog artigt farväl, innan han stapplade i väg mot hissen.

Kim tog upp servetten. Så höll han den så att vi alla kunde läsa. ”Jag satt nästan alltid mitt i salongen, alldeles under kristallkronan.” Så stod det, i fin gammal skrivstil, men tydligt nog.
   Kim tittade efter mannen och nickade.
   - Det visste jag väl, sa han. Det är så typiskt, ens favoritbord är alltid upptaget.

Vi avslutade med ”Stilla natt” innan vi cyklade vidare på de öde gatorna. Känslan av krig med utegångsförbud vilade fortfarande över staden. Och kommer att göra så lång tid framöver. Krig är vår historia, av eftervärlden glorifierade - liksom våra odödliga författare.

« Tillbaka till listan