Per Dunsö
I femton år, mellan 1975 och 1990,
arbetade vi intensivt ihop, Ola och jag.
Det var en fantastiskt härlig, galen tid, ett osannolikt kreativt
fyrverkeri i en omfattning som vi egentligen först nu, när vi
arbetar med denna hemsida, kan förstå vidden av.
Men det fanns förstås en tillvaro också före denna tid, och efter.
Och om just detta handlar följande, högst personliga glimtar ur
livet.
Vi börjar från början…
Föddes i Ronneby 1949. Ett år senare
började min musikaliska bana då jag slog an den första tonen på vårt
piano.
Det var ett magiskt ögonblick; molnen skingrades, änglar
sjöngo och efter den dagen blev musiken en trogen och tröstande
följeslagare i mitt liv.
Jag hade att brås på. Här sitter min pappa Nils vid sitt då
nyinköpta piano och musicerar med sina syskon i Borås någon gång
runt 1940. Pappa spelade också dragspel och gitarr.

När han inte körde ånglok satt han
mycket vid pianot och spelade, gärna evergreens från 30- och
40-talen och oftast i fiss eller ciss. Han hade en säregen stil, och
även om jag tagit intryck av mycket annan musik i livet, får jag nog
erkänna att pappas klinkande är det som påverkat mig mest.
Min morfar, Anders Hellsten, var
kantor och körledare medan döttrarna förlorade sig i den mer
uppsluppna jazzen. Här syns min mamma Karin till vänster med
systrarna Eva och Ulla i ”Hellsten Sisters” under ett framträdande
på Karlskrona Konserthus 1941.
Nu är jag tolv år och vi har flyttat
till Malmö. Jag var, som synes, en mycket ordentlig pojke redan då
och tränade flitigt på mina pianoläxor.
Något år senare plockade jag
ner pappas orkestergitarr från väggen och snart hade min pianofröken
sett mig för sista gången.
Jag gick på Fredriksbergsskolan i
Ronneby och i Malmö hamnade jag på Dammfriskolan, Lorensborgsskolan,
Kronborgsskolan och tog slutligen studenten på Källängsskolan 1968.

På skolkortet från gymnasiet syns jag i mitten, ovanför mig min
första flickvän Monica (mycket trevlig tös), och nere till vänster den
numera kände författaren och livsdebattören Björn Ranelid (mycket
trevlig påg).

Under gymnasieåren arbetade jag på
kvällarna som biljettvaktmästare på Malmö Stadsteater. Givetvis smög
jag in och tittade på föreställningarna så fort jag fick chansen,
och säkert har dessa smygtittar inspirerat mig mycket i den kommande
karriären, som jag då, i slutet av sextiotalet, ännu inte hade den
minsta aning om…

För pengarna jag tjänade ihop på
teatern köpte jag mig en egen gitarr, en underbar nylonsträngad
Levin, LG 20, som sedan har följt mig under åren.
Här sitter jag
sommaren 1969 i den miljö där jag trivs bäst, vid havet i Blekinge,
och komponerar en visa som kanske fick vara med på min första - och
enda(?) - soloskiva ”Dit vingarna bär”, 1974.
April 1969 bildade jag och min kompis
Anders ”Taggen” Törnqvist musikduon ”Saxemare Village Stompers”. Vi
repeterade flitigt under några kyliga vårveckor och hade för avsikt
att göra stor succé på sommarens logdanser och liknande evenemang.

Dock tröttnade vi snart och såväl projektet som vi själva somnade in
långt innan ens syrenerna gått i blom. Kvar finns bara denna bild
(jag till vänster) och en inspelning av vår signaturmelodi.

Genom vaktmästarjobbet på Malmö Stadsteater kom jag i kontakt med
Ronny Danielsson, regissör på Studioteatern i Malmö, och fick
chansen att komponera musik till ett antal
barnteaterföreställningar. Jag medverkade också i kabarén
”Plutbröst” 1976. På bilden jag och Ronny som två tuffa killar i
denna föreställning.

I kabaré Plutbröst medverkade också
Ingalill Persson, som några år senare blev min fru. Ibland har man
tur!

Tillsammans med Ronny Danielsson gjorde jag en del barnradioprogram, och 1974
också en egen serie, ”Doktor Kling och Syster Violina”, skickligt
assisterad av min dåvarande spelkamrat och gode vän, violinisten
Göran Asketorp. Här syns Göran på bröllopsfoto med sin dåvarande fru
Bodil, en förtjusande kvinna som jag och Ola lärde känna när vi
läste musikvetenskap i Lund 1971-72.
Jag satt mycket med min gitarr och
knåpade ihop visor, som jag sedan framförde tillsammans med Göran
Asketorp på fiol. Vi spelade bara i Malmö- och Lundaregionen, men det
fanns gott om visklubbar på den tiden så det var inga problem att få
jobb.

Någon gång 1972 fick jag och Göran chansen att vara med i radio
några gånger, och efter en sådan sändning kontaktades jag av
producenten Birger Engström på skivbolaget Philips. Han ville ge ut
en LP med mina låtar och något halvår senare hade jag plötsligt
hamnat i en skivstudio i Stockholm.
Resultatet blev Dit
vingarna bär, och på bilden sitter jag flankerad av Birger till
vänster och teknikern Lasse Gustavson till höger.

En dag hösten 1975, när vi just
avslutat inspelningen av barnradioserien ”Doktor Kling och Syster
Violina” sa producenten Ruth Schönberg att hon ville jag skulle göra
en serie som handlade om djur. Det låg liksom i tiden, tyckte hon,
och trodde det skulle bli mycket uppskattat. Jag blev inte speciellt
entusiastisk men bad att få gå hem och tänka på saken.
Jag funderade och funderade, slet mitt
hår och visste inte hur jag skulle göra.

Skulle jag strunta i det
och i stället försöka sparka liv i min hastigt insomnade viskarriär...?
Hade inget emot djurtemat, men ingen lust att hitta på några töntiga
djursagor av det slag som det redan fanns alldeles för många av. Det
måste bli något extra, något speciellt.
Hur var det förresten med mina djurkunskaper? Inget att skryta med,
och jag insåg tidigt att skulle projektet kunna genomföras måste jag
hitta en lämplig samarbetspartner. Men var hittade jag en person som
var musikalisk, lite lagom galen och dessutom visste hur många
taggar det fanns på en igelkott?

Mina tankar gick till Ola Ström, den
där f.d. popidolen som jag lärt känna några år tidigare när vi läste
musikvetenskap i Lund. Jag hade inte träffat honom på några år, men
mindes ändå såväl hans blixtsnabba intelligenta humor som hans
filosofiska djup när han vände den sidan till. Att han dessutom var
musiker, sångare och duktig gitarrist och hade ett sedan barnsben
gediget intresse för djur och natur gjorde inte saken sämre.
Vi talades vid i telefon några gånger, han var inte alls
ointresserad och till slut enades vi om ett möte på puben ”Bull´s
Eye” (i folkmun "Bullen", nuvarande Två Krögare), måndagen den 15 december 1975, klockan 21.30.
Efter två öl var saken klar. Vi upplevde båda en själarnas harmoni
och började genast skissa på det som sedan skulle bli radioserien
”Professor Djurström, Göte Skötare och jag”.
Och mycket, mycket annat…
Ja, nu var vi igång, och vad som hände
de följande femton åren framgår förhoppnings-vis på annan plats på
hemsidan.
Våren 1989 tog jag och min fru Ingalill ett djärvt beslut: Vi ville
flytta från Malmö till Blekinge och låta våra barn, 2, 5 och 8 år,
få växa upp i en liten by vid havet strax utanför Ronneby.
Det innebar förstås slutet på det dåvarande samarbetet med Ola, men
samtidigt början till något nytt. Det var spännande och lite otäckt
men jag tog chansen.

Ingalill, som på 70-talet gjort
lysande karriär som sångare och gitarrist i tjejgruppen ”Mixed
Media”, hade inte rört sin gitarr och inte tagit en ton på nästan
tio år. Men nu gällde att få ihop till brödfödan, så vi repade ihop
en liten vis- repertoar och fick så småningom ett och annat speljobb
i trakten.

Roland Ekwall och vi.(Foto: Björn
Melin)
En av mina första åtgärder när vi
flyttat var att ta kontakt med
Musik i Blekinge, länsmusiken i
Karlskrona. Ola och jag hade ju gjort otaliga skolturnéer som
”länsmusiker” och jag tänkte att man kanske var intresserad av mina
tjänster även här. Det var man.
Jag mötte Roland Ekwall, en passionerad barnmusikprodu-cent på
länsmusiken och Roland, som just hade tillträtt sin tjänst, öppnade
sina armar och slöt mig till sitt bröst.

Dunsö Kapell. (Foto: Rolf Lembréus)
Först arbetade jag ensam med några
barnproduktioner, sen anslöt Marie Thorwaldsson, bas, fiol, dragspel
och sång, och så småningom även Ingalill.
Detta var starten på ”Dunsö Kapell” och en lång rad föreställningar,
främst för barn i olika åldrar. I kolumnen till höger finns några vi
gjort.
Skivor
|
|
”Dunsö Kapell” har gjort en lång rad före-ställningar,
främst för barn i olika åldrar. Här följer några...

(1996) ”Doktor Kling och Syster
Violina”

(1998) ”En å annan sång”

(2000) ”Ur-kul!” Här fick vi sällskap
av Johan Westermark, som dessutom regisserat alla våra
föreställningar.

2001 spelade vi in en CD. Den blev
grammisnominerad och i februari 2002 åkte ett förhoppningsfullt gäng
till Globen för att hämta hem priset. Dessvärre vann vi inte. Jag
blev grymt besviken och har inte hämtat mig än.

(2002) ”Smått och gott”

(2003) "Nå't helt annat". Med Johan Westermark och Mattias Otfors.

(2004) Ny version av ”Doktor Kling och
Syster Violina”

(2005) ”Café på sné”. Samarbete med
Unit (Niclas Höglind, gitarr och Kristofer Johansson, slagverk)
(2006)
"Det var en gång en sång". (Foto: Thorbjörn Frennesson) |