I femton år, mellan 1975 och 1990, arbetade vi intensivt ihop, Ola och jag.
Det var en fantastiskt härlig, galen tid, ett osannolikt kreativt fyrverkeri i en omfattning som vi egentligen först nu, när vi arbetar med denna hemsida, kan förstå vidden av.
Men det fanns förstås en tillvaro också före denna tid, och efter.
Och om just detta handlar följande, högst personliga glimtar ur livet.

Vi börjar från början…

Föddes i Ronneby 1949. Ett år senare började min musikaliska bana då jag slog an den första tonen på vårt piano.

Det var ett magiskt ögonblick; molnen skingrades, änglar sjöngo och efter den dagen blev musiken en trogen och tröstande följeslagare i mitt liv.

Jag hade att brås på. Här sitter min pappa Nils vid sitt då nyinköpta piano och musicerar med sina syskon i Borås någon gång runt 1940. Pappa spelade också dragspel och gitarr.

När han inte körde ånglok satt han mycket vid pianot och spelade, gärna evergreens från 30- och 40-talen och oftast i fiss eller ciss. Han hade en säregen stil, och även om jag tagit intryck av mycket annan musik i livet, får jag nog erkänna att pappas klinkande är det som påverkat mig mest.

Min morfar, Anders Hellsten, var kantor och körledare medan döttrarna förlorade sig i den mer uppsluppna jazzen. Här syns min mamma Karin till vänster med systrarna Eva och Ulla i ”Hellsten Sisters” under ett framträdande på Karlskrona Konserthus 1941.


Nu är jag tolv år och vi har flyttat till Malmö. Jag var, som synes, en mycket ordentlig pojke redan då och tränade flitigt på mina pianoläxor.

Något år senare plockade jag ner pappas orkestergitarr från väggen och snart hade min pianofröken sett mig för sista gången.

Jag gick på Fredriksbergsskolan i Ronneby och i Malmö hamnade jag på Dammfriskolan, Lorensborgsskolan, Kronborgsskolan och tog slutligen studenten på Källängsskolan 1968.

På skolkortet från gymnasiet syns jag i mitten, ovanför mig min första flickvän Monica (mycket trevlig tös), och nere till vänster den numera kände författaren och livsdebattören Björn Ranelid (mycket trevlig påg).

Under gymnasieåren arbetade jag på kvällarna som biljettvaktmästare på Malmö Stadsteater. Givetvis smög jag in och tittade på föreställningarna så fort jag fick chansen, och säkert har dessa smygtittar inspirerat mig mycket i den kommande karriären, som jag då, i slutet av sextiotalet, ännu inte hade den minsta aning om…

För pengarna jag tjänade ihop på teatern köpte jag mig en egen gitarr, en underbar nylonsträngad Levin, LG 20, som sedan har följt mig under åren.

Här sitter jag sommaren 1969 i den miljö där jag trivs bäst, vid havet i Blekinge, och komponerar en visa som kanske fick vara med på min första - och enda(?) - soloskiva ”Dit vingarna bär”, 1974.

April 1969 bildade jag och min kompis Anders ”Taggen” Törnqvist musikduon ”Saxemare Village Stompers”. Vi repeterade flitigt under några kyliga vårveckor och hade för avsikt att göra stor succé på sommarens logdanser och liknande evenemang.

Dock tröttnade vi snart och såväl projektet som vi själva somnade in långt innan ens syrenerna gått i blom. Kvar finns bara denna bild (jag till vänster) och en inspelning av vår signaturmelodi.

Genom vaktmästarjobbet på Malmö Stadsteater kom jag i kontakt med Ronny Danielsson, regissör på Studioteatern i Malmö, och fick chansen att komponera musik till ett antal barnteaterföreställningar. Jag medverkade också i kabarén ”Plutbröst” 1976. På bilden jag och Ronny som två tuffa killar i denna föreställning.

I kabaré Plutbröst medverkade också Ingalill Persson, som några år senare blev min fru. Ibland har man tur!

Tillsammans med Ronny Danielsson gjorde jag en del barnradioprogram, och 1974 också en egen serie, ”Doktor Kling och Syster Violina”, skickligt assisterad av min dåvarande spelkamrat och gode vän, violinisten Göran Asketorp. Här syns Göran på bröllopsfoto med sin dåvarande fru Bodil, en förtjusande kvinna som jag och Ola lärde känna när vi läste musikvetenskap i Lund 1971-72.

Jag satt mycket med min gitarr och knåpade ihop visor, som jag sedan framförde tillsammans med Göran Asketorp på fiol. Vi spelade bara i Malmö- och Lundaregionen, men det fanns gott om visklubbar på den tiden så det var inga problem att få jobb.

Någon gång 1972 fick jag och Göran chansen att vara med i radio några gånger, och efter en sådan sändning kontaktades jag av producenten Birger Engström på skivbolaget Philips. Han ville ge ut en LP med mina låtar och något halvår senare hade jag plötsligt hamnat i en skivstudio i Stockholm.
Resultatet blev Dit vingarna bär, och på bilden sitter jag flankerad av Birger till vänster och teknikern Lasse Gustavson till höger.

En dag hösten 1975, när vi just avslutat inspelningen av barnradioserien ”Doktor Kling och Syster Violina” sa producenten Ruth Schönberg att hon ville jag skulle göra en serie som handlade om djur. Det låg liksom i tiden, tyckte hon, och trodde det skulle bli mycket uppskattat. Jag blev inte speciellt entusiastisk men bad att få gå hem och tänka på saken.

Jag funderade och funderade, slet mitt hår och visste inte hur jag skulle göra.

Skulle jag strunta i det och i stället försöka sparka liv i min hastigt insomnade viskarriär...?
Hade inget emot djurtemat, men ingen lust att hitta på några töntiga djursagor av det slag som det redan fanns alldeles för många av. Det måste bli något extra, något speciellt.
Hur var det förresten med mina djurkunskaper? Inget att skryta med, och jag insåg tidigt att skulle projektet kunna genomföras måste jag hitta en lämplig samarbetspartner. Men var hittade jag en person som var musikalisk, lite lagom galen och dessutom visste hur många taggar det fanns på en igelkott?

Mina tankar gick till Ola Ström, den där f.d. popidolen som jag lärt känna några år tidigare när vi läste musikvetenskap i Lund. Jag hade inte träffat honom på några år, men mindes ändå såväl hans blixtsnabba intelligenta humor som hans filosofiska djup när han vände den sidan till. Att han dessutom var musiker, sångare och duktig gitarrist och hade ett sedan barnsben gediget intresse för djur och natur gjorde inte saken sämre.

Vi talades vid i telefon några gånger, han var inte alls ointresserad och till slut enades vi om ett möte på puben ”Bull´s Eye” (i folkmun "Bullen", nuvarande Två Krögare), måndagen den 15 december 1975, klockan 21.30.
Efter två öl var saken klar. Vi upplevde båda en själarnas harmoni och började genast skissa på det som sedan skulle bli radioserien ”Professor Djurström, Göte Skötare och jag”.
Och mycket, mycket annat…

Ja, nu var vi igång, och vad som hände de följande femton åren framgår förhoppnings-vis på annan plats på hemsidan.

Våren 1989 tog jag och min fru Ingalill ett djärvt beslut: Vi ville flytta från Malmö till Blekinge och låta våra barn, 2, 5 och 8 år, få växa upp i en liten by vid havet strax utanför Ronneby.
Det innebar förstås slutet på det dåvarande samarbetet med Ola, men samtidigt början till något nytt. Det var spännande och lite otäckt men jag tog chansen.

Ingalill, som på 70-talet gjort lysande karriär som sångare och gitarrist i tjejgruppen ”Mixed Media”, hade inte rört sin gitarr och inte tagit en ton på nästan tio år. Men nu gällde att få ihop till brödfödan, så vi repade ihop en liten vis- repertoar och fick så småningom ett och annat speljobb i trakten.

Roland Ekwall och vi.(Foto: Björn Melin)

En av mina första åtgärder när vi flyttat var att ta kontakt med Musik i Blekinge, länsmusiken i Karlskrona. Ola och jag hade ju gjort otaliga skolturnéer som ”länsmusiker” och jag tänkte att man kanske var intresserad av mina tjänster även här. Det var man.
Jag mötte Roland Ekwall, en passionerad barnmusikprodu-cent på länsmusiken och Roland, som just hade tillträtt sin tjänst, öppnade sina armar och slöt mig till sitt bröst.

Dunsö Kapell. (Foto: Rolf Lembréus)

Först arbetade jag ensam med några barnproduktioner, sen anslöt Marie Thorwaldsson, bas, fiol, dragspel och sång, och så småningom även Ingalill.
Detta var starten på ”Dunsö Kapell” och en lång rad föreställningar, främst för barn i olika åldrar. I kolumnen till höger finns några vi gjort.

 Skivor

• Dit vingarna bär

”Dunsö Kapell” har gjort en lång rad före-ställningar, främst för barn i olika åldrar. Här följer några...

(1996) ”Doktor Kling och Syster Violina”

(1998) ”En å annan sång”

(2000) ”Ur-kul!” Här fick vi sällskap av Johan Westermark, som dessutom regisserat alla våra föreställningar.

2001 spelade vi in en CD. Den blev grammisnominerad och i februari 2002 åkte ett förhoppningsfullt gäng till Globen för att hämta hem priset. Dessvärre vann vi inte. Jag blev grymt besviken och har inte hämtat mig än.

(2002) ”Smått och gott”

(2003) "Nå't helt annat". Med Johan Westermark och Mattias Otfors.

(2004) Ny version av ”Doktor Kling och Syster Violina”

(2005) ”Café på sné”. Samarbete med Unit (Niclas Höglind, gitarr och Kristofer Johansson, slagverk)

(2006) "Det var en gång en sång". (Foto: Thorbjörn Frennesson)