Kåserier

Hej, jag heter Robert

   - Hej, jag heter Robert.
   Just som jag ska hoppa in i min bil kommer några tonåringar med lättare funktionshinder gående med sina lärare. Säkert är de på väg att äta. Utan att göra alltför mycket väsen av sig sträcker en av dem upp armen och ropar ett glatt, ”Hej, jag heter Robert”. Sedan försvinner hela sällskapet in till skolmatsalen.

Tänk så lite som behövs för att man ska bli en smula varm inombords. Eller det kanske inte är så lite? För hur kan det komma sig att något så fullständigt naturligt som att hälsa på en medmänniska ska betraktas som lite udda, nästan suspekt, medan det ses som helt normalt att alla vi möter borrar ner blicken i asfalten?

Den allra vackraste

Jag älskar att gå ut på min lilla balkong här hemma under dessa kalla vinterkvällar – gärna med ett glas Baileys i handen - bara för att få uppleva Orion, inte bara stjärnhimlens skönaste konstellation, utan hela naturens vackraste påhitt.

Ibland vill man ju dela med sig av sina upplevelser. Som i somras när jag reste genom Vietnam. Men att ringa från Vung Tau och säga ”Gå nu ut och titta så ovanligt vackert Orion strålar just i natt”, låter sig inte göras. För under sommarhalvåret visar sig inte Orion i Malmö. Just därför är telefonen vår mest förrädiska uppfinning. I stället för att föra människor närmare varandra som man ljuger om i reklamen, så kommer vi allt längre bort. Det är de gemensamma upplevelserna som för oss samman.

Och kanske var det just stjärnhimlen som var den sammanbindande länken mellan folk, som gav oss känslan av samhörighet. Nu kan vi sätta oss i en jumbojet och byta stjärnhimmel på några timmar lika lätt som vi byter TV-kanal.

Vår stjärnhimmel

Förr kunde vi inte resa ifrån stjärnorna, därför gav de oss trygghet. Vi kunde färdas genom djupa skogar och över hisnande berg eller hav och komma fram till nya, främmande miljöer. Men när vi sökte vila om kvällen, fanns hon där ovanför oss, hon följde oss vart vi gick, vår stjärnhimmel. Är det konstigt att vi placerat Gud just däruppe, och att vi tillskrev himlakropparna denna makt att kunna råda över våra egenskaper? Att många väljer att fortfarande tro på sådant är kanske en längtan efter ett liv där vi kan omfatta all kunskap med våra sinnen, utan tekniska hjälpmedel.

För var det egentligen meningen att vi skulle utforska stjärnorna? Skulle vi inte bara njuta av dem och beundra deras skönhet?
   Jag bestämmer mig för att aldrig mer titta i min tubkikare. Orion ska förbli Orion, och inte ett kaotiskt myller. Orion, vägvisaren, som med sitt bälte generöst pekar ut himlens allra största stjärna, Sirius. Jag struntar i om de kloka kallar henne den ljusstarkaste, vad vet de om livet? Det verkliga livet. Vad vet de om Robert? Visst kan vi nå varandra överallt med hjälp av våra mobiler och visst har vi krympt avståndet till Mars. Men avståndet mellan oss människor bara ökar. 

Stå inte där och gapa

När jag står där på balkongen, känner jag bara att jag måste. Jag höjer armen mot Orion.
   - Hej, jag heter Ola.
   Då hörs en röst från balkongen mitt emot.
   - Stå inte där och gapa mitt i natten! Folk försöker faktiskt sova!
   Och så slängs balkongdörren igen.

Sova? Men borde inte folk vakna i stället? Hur har vi gradvis kunnat acceptera en miljö där vi inte längre törs möta en främmande blick, utan där vi bara vågar släppa fram vår naturliga nyfikenhet i TV-soffan?
   - Hej på dig själv, Robert. Jag blev så perplex där på gatan att jag alldeles glömde bort att hälsa tillbaka.

« Tillbaka till listan